Det är verkligen en utmaning ibland att hitta fotomotiv på min vanliga promenadrunda. Det gäller att fålust att fotografera, oberoende av väder, mitt i pandemier och ryska invasionskrig m.m. Häromdagen tänkte jag så här: Ok, idag ska jag bara söka den så viktiga suddiga bakgrunden, som framhäver motivet.
Det finns tre grundläggande sätt att få till ett snyggt bakgrundssudd, eller bokeh, som det också kallas: 1) gå nära motivet 2) använd lång brännvidd (teleobjektiv) 3) använd så stor bländare som möjligt (vilket ger kort skärpedjup).
För min suddbakgrundspromenad i förrgår valde jag mitt ljusstarkaste objektiv, alltså det med störst bländaröppning, ett Nikon 50/1,8. Siffran 1,8 står för bländare 1,8; ju lägre siffra, desto större bländaröppning, lustigt nog. Jag bestämde mig för att bara ta bilder med bländare 1,8, för att se hur motivet förhoppningsvis skulle avteckna sig mot den eleganta bokehn… Här några exempel på resultatet:
Inte så illa pinkat av en trähäst, om ni frågar mig.
Har berättat om en hel del jobbigheter på min jorden runt-resa utan flyg. Men det fanns förstås också ett antal epifanier, ung: “sällhetsögonblick”. Ett sådant inträffande för exakt fem år sen, 5 mars 2017. Befann mig då i Costa Rica i sällskap med en svensk resegrupp; i än mer intimt sällskap med min gode vän Mora-Nisse. Han heter alltså Nils och bor i Mora (men åker sällan skidor). Honom träffade jag i Vietnam 2014, på en annan gruppresa. Och nu delade vi rum i Costa Rica.
På dagen för fem år sen hade vi kommit till Guanacaste, en nordlig provins i Costa Rica, i nära anslutning till nationalparken Rincón de la Vieja. Ganska hög höjd över havet, så det var behagligt svalt. Dessutom blåste det halv storm hela tiden; vinden ven i träden, uppåt 15 sekundmeter oavbrutet. Det gav en näst intill magisk stämning. Ur Dagonattboken:
Har fått reda på att den våldsamma vinden här är en s.k. fallvind (likt föhnvind?, mistral, m.fl.). Den är kanske något svagare idag än igår, men inte mycket. Hela natten har det stormat. Vinden här uppstår när det är rejält lågtryck och regn på karibsidan av bergen, då får västsidan, pacific-sidan, fallvindar.
Det var underhållande och givande igår kväll. Vi satt ute på the Sundown Bar, alldeles här bredvid, med milsvid utsikt västerut, mot den nedgående solen. Tog en gin o tonic, åt en burgare. Mysig pratstund med Nisse på verandan till vårt lilla hus senare på kvällen. Tog var sin whisky.
Det var ju ganska suveränt, så långt. Men nästa dag blev snäppet bättre, smått epifanisk, om ni frågar mig (och hur skulle ni annars kunna få veta…?). Jag fortsätter att saxa ur Dagonattboken:
I kväll skall vi av någon anledning bada i varma källor som finns i närheten. Vet inte om jag ska delta, eller ta en promenad med kamera och kikare.
Det blev så att jag deltog, i högsta grad. Traktor med släp till platsen, tog 20 minuter, jävla skitväg, oerhört kupierat (som morbror Georg brukade säga), dammigt, särskilt eftersom det fortfarande blåser som fan hela tiden. Ombyte, värdegrejer i ett skåp, bastu (låg värme) i fem minuter – under vilka utbröt ”Bort allt vad oro gör” i stämstång! Underbart! Finns flera körsångare i gruppen. Gott eko i stenbastun. Insmorning med het lera, visuell fest att se allihop, om inte annat, duschning och avsprutning. Dopp i första bassängen, het som helvete. Beställa drinkar, tog själv en Piña Colada (utsökt god). Variera mellan olika bassänger. Hela tiden vräker fallvinden på i trädkronorna, atmosfär, stämning… Upp ur vattnet, fryser märkligt nog inte. Ombyte, mat, öl, i restaurangen (vi är de enda gästerna). Traktorfärd tillbaka till the cabins i nattmörkret.
Whiskyn tullas rejält på, vi bjuder Isak på en sängfösare. Gott samtal, med cigarill, på verandan.
Nisse skänker mig ett antal Grönköpings Veckoblad att läsa över Atlanten. Glad! Här har vi ett klart gemensamt intresse, visade det sig, samma slags humor, mycket grundad på språk: elegant byråkratsyntax, men delvis gravt felaktigt använda ord, osv. Rubrik: ”Furir förvred huvudet”.
Den där stunden på verandan efter heta källor-spat var höjdpunkten av höjdpunkterna. Gott samtal, whisky-sippning – och så hela tiden denna magiska vind! Vi sitter i perfekt lä, men ljudet av vinden i träden pågår oavbrutet…
Helt oprovocerat apropå ingenting tänkte jag här presentera en sällsamt skön låt: Bring Me Little Water, Sylvie. Jag hade den på min rullbandspelare för cirka 50 år sen; en magisk favoritlåt, tyckte jag redan då. Sen hade jag glömt av den, inte hört den på sisådär 40 jordsolsvarv. Men så blev jag påmind om den av en god vän häromdagen. Och si, det var som tiden hade stått still, inget hade förändrats. Det var jag, Sylvie och vattnet…
Här i en version, inklusive body clap, med Moira Smiley m.fl.:
Annars är låten gjord (eller möjligen traditional, framtagen i ljuset) av Huddie William Ledbetter, mer känd som Leadbelly; bluesman och 12-strängsgitarrist (och notorisk fängelsekund).
Sit with me birdie, in the tall tree The news is bad and there’s no relief How do you fly to the enemy, And sing your song so tenderly?
Ooh, these days of war
When I fly to the enemy The fear is high ’cause you don’t agree And tempers flare, yeah the cry is war No one listens anymore
Ooh, in these days, in these days Ooh, these days of war
Little bird, do you fly in fear Up and away from the hatred here? Do you see our meeting ground Between our camps where you touch down?
Oh, yes sometimes I fly in fear And I sing so softly so you cannot hear, But I sometimes see your meeting ground Beneath the smoke and the battle sounds
Ooh, these days of war These days of war
Oh little bird why do you fly away And leave me alone in this silent day? And how do you sing in these days of war Where no one listens anymore?
Well I fly because I must carry on To love To feed To make my home And I sing to know that love is near Because anger holds the hand of fear
Yeah, I sing to know that love is near Because anger holds the hand of fear I sing to know that love is near Oh, courage take the hand of fear!
In these days of war These days, in these days of war These days, in these days of war In these days of war
Jag menar, dess mågtusenårigt framevolutionerade vitsvarta fjäderdräkt är ju snart en anakronism – den passade perfekt på den tiden det fanns snö, men nuförtiden är den snarare avslöjande än skyddsfärgsdöljande.
Idag tog jag en sväng ut på Morups tånge , fin havsfågellokal strax norr om Falkenberg, på väg hem från barn och barnbarn i Skåne. Solen lyste klar, men en isande vind drog in från sydost. Några få plusgrader kändes som flera minusgrader. Gick där och huttrade och kände mig smått benägen att ge tusan i alltihop och dra vidare.
Fick då syn på en fotograf med ett gigantiskt teleobjektiv, som knäböjde i strandstenarna. Vad tusan plåtar han, tänkte jag; glodde i kikaren, men såg först ingenting. Men så, helt av en plötslighet (anglicism, bokstavlig översättning av all of a sudden), fokuserade blicken på några kortgulbenta mulliga tuffingar som kilade runt bland strandstenarna: Wow! Min favoritvadare, skärsnäppan! Det är en högarktisk fågel som övervintrar vid vår stundtals iskalla västkust; häckar långt upp i norr.
Fina bilder blev det. Skärsnäpporna är i princip helt orädda. Vid deras häckningsplatser i norr finns inga människor att lära sig att bli rädd för. Kylan var glömd, jag njöt för en stund av tillvaron, glömsk av Putins lömskmordiska ukrainska krig.
Så här beskriver den legendariske fågelskådaren Erik Rosenberg skärsnäppan:
Men hon är verkligen för rolig, skärsnäppan! […] Man är van vid, att en vadare skall ha åtminstone något till ben – och så kommer skärsnäppan struttande med ”tarsen kortare än mellantån”, som det står i faunan: för min del kan jag inte hålla mig allvarlig. Det är inte bara de korta benen, som göra denna fågel så komisk, därtill bidrar hela apparitionen med de rundade, man vore frestad säga mulliga formerna, hennes allvarliga uppsyn, hennes beskäftighet och hennes vana att gå och småprata med sig själv. En fågel full av omedveten humor, det är det intryck jag fått av skärsnäppan.
Och så här snygg är denna mulliga tuffing (lönar sig att högerklicka och förstora; för dom här picsen går inte av för hackor):
Underbart ovanligt stilla vid Öresund ikväll. Hördes ändå ett svagt muller från bron. Funderade på om det kunde vara ryssen som kom. Men nej, det var bara ett tåg som rullade in mot Sverige. Tänkte sen att vi nog borde invadera och ockupera Danmark, för säkerhets skull. Så vi fick lite bättre buffert mot resten, typ. Men sen slog jag det ur hågen. Verkar jobbigt. Nog tveksamt om det är riktigt rätt att göra så också, förresten.
Vid femtiden i morse, innan jag slagit på radion, lyssnade jag på ett avsnitt av Lundströms bokradio. Det var ett specialprogram, där Fredrik Wadström intervjuade den ryske författaren Sergej Lebedev. Han lever i exil i Berlin, och hans senaste bok (översatt till 20 språk hittills) har titeln Debutant. Det är en “isande triller”, som handlar om “vetenskap och ondska i ryska giftlaboratorier”. Lebedev berättar i programmet om reaktionerna i Ryssland på försöken att giftmörda oppositionspolitikern Alexej Navalnyj. Det hade en närmast paralyserande effekt, menade han. Det är något speciellt skrämmande med giftmord, inte minst när de är sanktionerade av staten…;surrealistiskt avskyvärt.
Tanken gjorde plötsligt ett hopp: Jag fick en plötslig vision av hur det skulle kännas att leva i ett samhällssystem där ledningen tar död på sina fiender med gift. Tänk er att exempelvis Jimmy Åkesson skulle ha giftmördats av den socialdemokratiska regeringen! De förnekar det givetvis, deras censurerande makt över medierna försvårar informationen om fallet. Men faktum kvarstår: Bara den socialdemokratiska regeringen har tillräckliga resurser för att giftmörda någon med novitjok... Kan inte var nån annan…
Tänk att leva i ett sådant samhälle!
Nåväl, det var en kort känslomättad vision bara, egentligen är detta tillstånd ju oföreställbart snarast. Men tänk att denne lille machofjantsmördaren Putin har makten över så många människor… Ofattbart! Och lönnmördare är han förvisso, det har han visat flera gånger (även om han naturligtvis inte tar i giftet med sina egna blekfeta händer). Men särskilt skrämmande, paradoxalt nog, är att man nu inte längre kan förlita sig riktig på att han också är en fullödig kleptokrat (jfr rubriken ovan; hämtad från SvD-krönika av Olof Ehrenkrona f.ö.). Så här definierar Wikipedia denna term:
Kleptokrati av klepto- och -krati (“stöldstyre”) är en stat som regeras av personer som utnyttjar regeringens möjligheter, naturresurser och folket för personlig vinning,[1] ett statsskick där staten leds av “tjuvar”. […] Rysslands ledare Putin är historiens mest framgångsrika kleptokrat med en uppskattad förmögenhet på omkring 200–300 miljarder USD.
Så länge Putin är en pålitlig kleptokrat är han i någon mening förutsägbar. Han fattar sluga, visserligen ondskefulla, men ändå rationella beslut i akt och mening att tjäna så mycket pengar som möjligt. Men nu tycks han bli mer och mer irrationell. Beslutet att anfalla Ukraina är idiotiskt, rationellt ekonomiskt sett. Finns inga pengar att tjäna på detta, tvärtom – sanktioner, inställd handel, utländsk investeringsovilja, etc., blir följden.
Nej, jag får intrycket att Putin alltmer tappar sin verklighetsförankring. Han omger sig med en mindre och mindre liten grupp av livrädda ja-sägare. Makt fördummar och korrumperar, sa Nietzsche. Så rätt, så rätt… Detta gör Putin oförutsägbar och ännu mer livsfarlig. Han kan börja ett kärnvapenkrig om han ligger illa till.
Efter att ha hört färdigt på det där radioprogrammet i morse, slog jag över till direktsändning i P1. Lyssnade i en dryg timme på de löpande krigsuppdateringarna. Gjorde mig smått fysiskt illamående. Stängde av radion och försökte sova lite mer. Det gick dåligt…
