Min Blogg

Bokrea!

Det fanns en tid då den årliga bokrean gjorde mig extatisk. Äntligen! Äntligen hade man råd att köpa lite finare, inbundna böcker. Böcker var smått heliga klenoder, vissa av dem i alla fall. Målet var att ett rum (åtminstone) skulle vara fullt av böcker från golv till tak. Så att det skulle kunna kallas biblioteket…

Men det är många år sen det där. I den lilla tvåa där jag nu huserar bör jag i princip göra mig av med lika många böcker som jag införskaffar för att få plats.

Och inte bara det.. Böcker har tappat i det pågående viktighetsracet. Det finns ju så mycket annat man måste hinna med: sköta sociala medierna i telefonen, kolla på teveserier, se på fotboll och skidor på teven, följa med i nyheterna, spela dataspel, lyssna på massmusik på Spotify, se på film, gå på konserter etc. etc. Rusa hit o dit i sinnet helt enkelt. Kroppen kanske inte rör sig så mycket, men sinnesnärvaron korttidsflaxar härs och tvärs (lite som en skadskjuten kråka).

Men nu köpte jag ändå tre böcker på bokrean: Sveriges nationalparker, Samlade dikter 1943-1997 av Werner Aspenström, samt Samlade dikter av Edith Södergran.

Se där! Två poesiböcker! Jo, jag har sagt mig, att jag väl faktiskt ändå (3 adv på raken där) borde sträva efter (unna mig) åtminstone en skärva av det lugn, tålamod och koncentration som bör finnas tillstädes för att kunna läsa poesi med behållning. Vi får se hur det går. Egentligen har jag aldrig haft det där ltk:et riktigt, utom i enstaka stunder. Ett visst mått av rastlöshet däremot… Men det är aldrig för sent att börja, intalar jag mig. Nu på ålderns höst ska det väl (för fan) gå att sakta ner en smula?

Direkt ur startgroparna (kanske ska anamma Sixten Jernbergs taktik: gå ut hårt och sen öka) ska ni få en dikt med överblick av Werner Aspenström i nästa inlägg: Morgonkaffe.

Befinnelsen, just nu

Vill ni veta hur det ligger till? Läget, typ? Ok då, jag ska berätta vad kombinationen av förutsägbara kausala samband av orsak och verkan och den ständigt latent närvarande slumpen – samt ett eller annat smärre mirakel – har lett fram till.

Är ni nyfikna? Ok, här kommer det:

Vi befinner oss mitt emellan inte än och aldrig mer…

Det är inte jag som har insett och formulerat det här. Det har min gamle svenskelev Peter Törnqvist gjort, i sitt utomordentliga verk Flygbyken och 83 andra lämningar (2019).

Till saken hör, att jag grubblar som fanihelvete på vad det där ska betyda? Men jag kommer inte på det. Löser ej (den trösterika?) gåtan. Gör ni? Meddela mig, i så fall, är ni bussiga.

Wokefördjupning

Jag har lärt mig mer om begreppet woke, genom att läsa en artikel av John McWhorter i The New York Times (20 feb, 2025).

Begreppet har anor sen 1930-talet i svart engelska. I exempelvis låten Scottsboro Boys av och med bluessångaren Huddie Ledbetter (populärt kallad Leadbelly) betydde frasen staying woke att vara medveten om att det finns krafter i samhället som befrämjar ojämlikhet och speciellt är ute efter att hålla nere fattiga och svarta. Woke var ungefär liktydigt med ”vänsterinriktad politisk medvetenhet”; för jämlikhet, mot rasism osv.

Någon gång på 2010-talet tog woke steget från svart engelska till att bli accepterat också i normalspråket.

Men mycket snabbt kom ordet då också att genomgå en ”pejoration”, eller ”negativering” (en inte ovanlig språklig process). Ordets betydelse gled från att syfta på dem som har en vänsterinriktad politisk medvetenhet, till att antyda att alla som saknar den ”rätta” politiska medvetenheten skulle straffas, undvikas eller förlöjligas.

Woke kom att likställas med det nedsättande politiskt korrekt (förkortat P.K.). De som åstadkom och stod för denna pejorativa/nedsättande laddning av begreppet woke var förstås den politiska högern.

(Frågan är ju, om det ligger något sakligt motiverat i denna negativering? För mig, som alltid sett mig som vänster, ter sig ett flertal woke-ståndpunkter goda och riktiga. Jag menar jag ser mig som antirasist, feminist (hm, nåja), för jämlikhet osv. Men jag vill ju verkligen inte skriva under på, att alla som inte exakt delar mina åsikter är moraliskt förkastliga människor, som ska fördömas och absolut inte bör inneha några viktiga positioner i samhället… )

Från cirka 2022 har emellertid woke genomgått också en tredje möjlig betydelseförkjutning, en “semantisk breddning”, om man så vill (heller inte någon ovanlig språklig process). Nu började man (åtminstone i den anglosaxiska världen) kunna tala om the woke right. Detta betecknar en inställning som säger att det finns en konspiration mot människor som vi, mot ”folket”, nämligen den djupa staten. Vi måste gruppera oss med likasinnade och utöva vår kollektiva makt mot den styrande eliten.

Dylik högerwoke orienteras mot ett drag som de illiberala (fundamentalistiska, absolutistiska) falangerna inom såväl vänstern som högern delar: detta att inte tillåta några avsteg från den rätta inställningen, det rätta åsiktspaketet. Om den renläriga vänster-wokeismen fokuserar på den toxiska maskuliniteten som roten till allt ont, så intar inom höger-wokeismen den djupa staten samma roll.

Det är således numera möjligt att inte bara vara politiskt korrekt vänster, man kan vara P.K. höger i stället.

Den som försöker tänka själv och inte ansluter sig till majoritetens inställning (den rätta läran) inom respektive åsiktsblock riskerar att bli förlöjligad, mobbad, cancellerad, utesluten…

Det slår mig, att dessa förhållanden – kraftfullt understödda av blixtsnabbt och ocensurerat verkande sociala digitala medier – måste vara en grundläggande faktor i vår tids förödande extrema polarisering av åsikter och samhällen. Wokehögern strider mot wokevänstern, ingendera falangen försöker förstå eller ens prata med den andra, bådadera tar heder och ära av varandra.

I ett tidigare blogginlägg (se även det här, och det här inlägget) listade jag ett antal vänsterwoke-ståndpunkter. Jag är sämre på högerwoke. Jag gör ett försök att komma på några typiska attityder och åsikter:

vänsterhögerwoke-1

Själv leker jag att jag är en sån som försöker tänka själv…

“Fri frakt” från Kina

Idag fick jag mitt 82 mm UV-filter. Det har väl tagit en månad så där, sen jag beställde det. Betalade 277 kr. Jag har sedan länge bestämt mig för att ha ett UV-filter för varje objektiv; det är en tunn glasskiva man skruvar på längst fram på linsen. Inte i mitt fall för att ha koll på den ultravioletta strålningen, som gett just dessa filter sitt namn. Nej, enda skälet för att jag använder UV-filter är att de skyddar själva linsen. Om man tappar kameran, eller repar eller råkar stöta i något med objektivet, ja då är det filtret som skadas, inte den svindyra linsen.

Men det är förstås viktigt att filtret släpper igenom maximalt med ljus; att det inte hindrar det superfina objektivets alla fina egenskaper att komma till sin rätt…

Eftersom jag i nuläget äger sju olika objektiv, så behöver jag sju UV-filter. Nästan alla objektiven har olika millimeterdiameter där fram, så det går inte att flytta ett filter från ett objektiv till ett annat.

Ett 82 mm UV-filter kan kosta nästan vad som helst mellan 39 kr och 1.769 kr på nätet. Frakten varierar från fri frakt till 180 kr. Så det kan bli rätt mycket pengar jag måste lägga ut för att spara pengar (så att inte en lins blir repad eller nåt).

Intressant va!!? Eller hur!

Men det jag skulle berätta är att jag nu (för 3:e gången blott) beställde från Kina, utan att jag begrep att jag beställde från Kina. Jag borde ha begripit det direkt: det var ju så billigt! Och så tog det ju så lång tid, visade det sig. Så då begrep jag. Men “fri frakt” från Kina till mitt postfack! Hur sjukt är inte det?

Den frakten är inte fri. Den kostar en j-a massa för miljön!

Plötsligt tänkte jag: Vore det inte bättre om vartenda land omgav sig med 50-procentiga Trump-tullar!? Så varje land fick producera själva, vad dom kunde. Eller avstå! Mina UV-filter är inte nödvändiga! Jag kan klara mig utan.

Men sen kom jag på att det går ju inte. En massa länder skulle inte kunna producera mat nog för sina invånare. Tänkte inte på det…

Suck. Jag slutar detta förvirrade inlägg här. Konstaterar bara, att hur man än vänder sig, så har man röva där bak…

Sexigaste låten?

Sen så långt tillbaka jag kan minnas har jag diggat låten Son of a Preacher Man. Den blev en hit med Dusty Springfield på 60-talet. Men nyligen digital-snubblade jag över en skithäftig version med Rainbow Girls, feat. Anna Moss:

Billy Ray was the preacher’s son
And when his daddy would visit he’d come along
When they gathered ’round and started talkin’
That’s when Billy would take me walkin’
Out through the back yard we’d go walkin’
Then he’d look into my eyes
Lord knows, to my surprise

The only one who could ever reach me
Was the son of a preacher man
The only boy who could ever teach me
Was the son of a preacher man
Yes, he was, he was, ooh, yes, he was

Being good isn’t always easy
No matter how hard I try
When he started sweet-talkin’ to me
He’d come and tell me “Everything is alright”
He’d kiss and tell me “Everything is alright”
Can I get away again tonight?

The only one who could ever reach me
Was the son of a preacher man
The only boy who could ever teach me
Was the son of a preacher man
Yes, he was, he was, ooh, Lord knows, he was (yes, he was)

How well I remember
The look that was in his eyes
Stealin’ kisses from me on the sly
Takin’ time to make time
Tellin’ me that he’s all mine
Learnin’ from each other’s knowin’
Lookin’ to see how much we’ve grown and

The only one who could ever reach me
Was the son of a preacher man
The only boy who could ever teach me
Was the son of a preacher man
Yes, he was, he was, oh, yes, he was

He was the sweet-talkin’ son of a preacher man
(The only boy who could ever teach me)
I kissed me the son of a preacher man
(The only one who could ever move me)
The sweet-lovin’ son of a preacher man
(The only one who could ever groove me)
(Was the son of a preacher man)
(The only one who could ever reach me)
(Was the son of a)

Här gör man sig förstås en massa tankar, t.ex. om förhållandet mellan predikanten (pastorn/prällen) och sonen. Rör det sig om en syndig revolt mot den stränge fadern från sonens sida? Protesterar han mot faderns och religionens stränga moraliska krav, genom att ge sig på första bästa lättlockade lantflicka med sina sexuella inviter?

Ja, jag vet inte. Men det är nåt med kombinationen religion och sexualitet… Kontrasten mellan dessa bägge motpoler gör att det liksom blir extra snuskigt och lockande. Vet inte så mycket om hur andra religioner ser på saken, men kristendomen är ju onekligen väldigt anti-kroppslig. Det är bara själen som är värt nåt; den syndiga jordiska kroppen kontra den ädla himmelska själen…

Och det vet man ju hur munkar och nunnor höll på när dom fick chansen…