Igår morse vid sextiden, på väg till Friskis (hurtbullevarning!) ljöd plötsligt förtrollande toner från Sveriges nationalfågel i mina öron: koltrasten spelade i den frostiga morgonen, överröstade så gott det gick trafikbullret.
Jag stannade till och lyssnade, drömde mig tillbaka till min barn- och ungdoms koltrastar. De gav sig så gott som samtliga iväg söderut på vintern (vintrarna var mycket kallare då). Återvände på våren och stämde upp sina vemodiga, improvisativa flöjtoner i skogen, märk väl, inte inne bland människohusen.
Jag var ofta ute i skogen på den tiden; i den s.k. naturen. Den var så klart människopåverkad till stor del också då, i sydvästra Småland där jag bodde. Men inte tillnärmelsevis i samma utsträckning som i dagens antropocena värld.
Vi har drabbats av samma öde, koltrasten och jag. Vi har urbaniserats… Vi har blivit kulturvarelser. Hela naturen har kulturiserats. Vad har vi för förhållande till naturen idag? Har vi någon kontakt med den? Bryr vi oss om den ö.h.t.?
Liked this post? Follow this blog to get more.