Min gamle engelsk-lärare Kasus (det var hans träffande ök-/smeknamn), som var väldigt bestämd, brukade slå fast: “Världslitteraturens i särklass roligaste bok är Jerome K. Jeromes Tre män i en båt.” Det lät ju skoj, så jag testade den. Jo, mycket riktigt, åtminstone inledningen var vansinnigt rolig. Man får möta en hypokondriskt lagd man som läser i en läkarbok, med beskrivningar av olika sjukdomar. Han märker att han har alla de där sjukdomarna, symptomen stämmer precis, utom vatten i knäna. Att han inte lider av vatten i knäna gör honom oerhört upprörd. Vad är det för fel på mig? Varför har jag inte vatten i knäna!? frågar han sig.
Som skraltig åldring inne på mitt 75:e år har jag åtskilliga krämpor, precis som huvudpersonen i Tre män i en båt: ser dåligt på höger öga, hör inte diskantiga ljud, har pacemaker som går igång när pulsen understiger 40 slag per minut, före detta (får man hoppas) prostatacancerpatient, lätt astma/kool som gör att jag flåsar i uppförsbackarna, för ett tag sen hade jag utvecklat s.k. droppfot, osv. osv. Till allt detta skall nu läggas, har jag insett, att jag lider/njuter av nesofili. Jag är m.a.o. en nesofil, dvs. en ö-nörd, eller ö-älskare.
Reslistan på Mina resor säger en del; Madagaskar, Falklandsöarna, Påskön, Öland, Gotland, Irland, Mallorca, Island, Färöarna etc. etc. Och om jag inte vore nesofil, varför skulle jag då valt att i morgon bege mig till ön Barra, i Yttre Hebriderna? Jag bara frågar…
För så är det. Reser via Glasgow med flyg, till Oban med tåg och därifrån färja till Castlebay på Barra. Där har jag hyrt mig en liten stuga som heter Wind in the Willows…
Har försökt utröna vad det är som är så fascinerande med öar. Anders Källgård har introducerat nesofilin i Sverige, skrivit ett par böcker om saken bl.a. Jag har läst hans Öar från 1994, och reserverat Öar i Europa på biblioteket. Och så har jag lånat ett verk med den fantasieggande titeln Atlas över avlägsna öar. Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka (2012/2009), av Judith Schalansky (uppväxt i DDR, med reseförbud).
Det är något med detta att vara omfluten… i fred för resten av världen… Mitt absoluta favoritresmål, innan jag dör är, Tristan da Cunha i Sydatlanten…
Liked this post? Follow this blog to get more.