Har ni tänkt på det? Hur ni vill bli begravda? Det har inte jag. Faktiskt inte. Men idag gjorde jag det, i samband med att jag var med på en begravning. Det var en f.d. medlem i min kör, Vilda Röster, som gått bort efter en lång tids sjukdom, kan man säga. Så det var nästan en lättnad att han gav upp andan, både för närstående och för honom själv.
Och döden är ju en del av livet, eller hur? En viktig del. Den som går omkring och är rädd för döden hela tiden, missar att leva livet. Den som dillar bort döden, försöker låtsas som den inte finns – ja, det är nästan ännu värre. Får mig att tänka på Kristina Lugns: “Det är ett sorgearbete att leva. Den som inte förstår det, kan aldrig bli riktigt glad.”
Döden ger djup, allvar. Men också paradoxal glädje. Jaha, det värsta som kan hända är att jag dör… Men är det så jävla farligt då? Det betyder ju bara en trygg återgång till det stilla, vilsamma prenatala mörker “jag” kommer ur. Once and for all / adorned in thorn / she returned to what was / before she was born (ur Earth).
Nej, jag vet faktiskt inte hur jag vill bli begravd. Har aldrig tänkt på det förut. I min släkt har det varit självklart med jordfästning; inga andra alternativ har funnits. Spontant tänker jag att det vore fint att bli utspridd nånstans där man tyckte om att vara. Men var? Vet inte… Havet… ja, kanske. Egentligen är jag ju en skogarnas son… Men sen dom så gott som utrotat skogen i Sverige med sitt jävla kalhuggande och granplanterande, ja, jag vet inte…
Liked this post? Follow this blog to get more.