Mars månad var rekordtorr, april nästan likadan, och nu fortsätter det på samma sätt in i maj. Allt det gröna som är på gång gillar det inte, och inte jag heller. Mina tankar går till Kransån (som flyter förbi Kransmossens friluftsområde) och fiskarna där, som snart inte har nåt vatten att vara i. Med anledning av detta, veckans låttips: Stand In That River, med Moira Smiley (den första, svartvita videon är bäst).
Come and stand in that river Current gentle and slow Send your troubles down water Down on that water flow
When you stand in that river Angels sing in your head Secrets beyond every worry Dreams beyond every dread
Tell me sister, brother Where does that river flow? It flows down to that great water Where soon my people will go
Oh, time passes Passes on down the stream Some days are so much sweeter Some days pass like the dark dream
I torvmossen hemmavid härskade Harry Stenberg. Han var något av en filosof, mitt i det dagliga kneget. Minns att han brukade säga, med sin ashesa röst: ”Jag tror inte på ödet. Jag tror på slumpen.” Sen satte han sig på dressinen och for ner till sina arbetare med en stor dunk vatten, om det var en het dag.
Det var inte så dumt sagt, det där. Dock är det ganska få människor, skulle jag tro, som erkänner slumpens överhöghet. Vi vill ju så gärna tro att det skall vara någon mening med allt. En vanlig lösning är att hitta på en gud som styr och håller ordning på världen. Vi uppfattar oss som universums centrum, inte kan det som händer oss bara vara tillfälligheter!?
Men jo, så är det nog. Höll på att tillägga, ”tyvärr” är det så. Men vid närmare eftertanke, kanske inte tyvärr: Om det vore en gud som styr, vad är det då för typ, med tanke på allt elände i världen? Och själva idén från början? Varför skapa alltihop och sen låta det gå åt helvete? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Hellre då skylla på en ansvarslös slump.
En mellanställning mellan slumpen och gud intar ödet. Begreppet antyder att någon oidentifierbar abstrakt entitet, om inte styr och ställer, så åtminstone förutbestämmer det som händer och sker.
Om vi vill kan vi förstås utnämna alla de betingelser som styr en människas liv för ödet. Mina gener, min uppväxt, mina vänner, det land och den tid jag lever i: lika med mitt öde.
Men hur kommer det sig då att jag tilldelats just detta öde? Jo, det är en ren slump, och inget annat. Inom ramarna för dessa betingelser, detta öde, finns ändå utrymme för lite fri vilja och personlig styrning i och för sig.
För drygt tre veckor sen lät jag operera in en takthållare (pacemaker). Själva apparaten sitter under vänster nyckelben, från den leder två trådar, via blodkärl, in till två elektroder, fastskruvade (!) i hjärtat. Den här mackapären skall se till att min puls inte understiger 45 slag i minuten.
Det blev mitt öde att sätta in en pacemaker…
Av outgrundlig anledning tycks takthållaren ha drivit upp min vilopuls från cirka 55 till 70 slag i minuten. Det visar upprepade egenhändiga mätningar. Är det verkligen okej? undrar jag. Har börjat tänka på att ödet kanske har tilldelat mig ett visst antal hjärtslag, allt som allt, i livet. När det antalet är uppnått är jag dödens. Om allt är förutbestämt kan det ju vara så?
Låt oss sen anta att jag lever tio år till. Då kommer mitt hjärta att ha slagit 78.884.000 slag mer än om jag inte haft pacemaker. Det totala antalet hjärtslag jag tilldelats är okänt, men nästan 80 miljoner slag extra…! Det låter inget vidare…
Ärligt talat, jag fattar egentligen inte att hjärtat orkar hålla på som det gör. Så otroligt många slag, hur fan kan det stå rycken för det?
Tja, det må gå som det går (det gör det ju ändå, när man minst anar det [som Ingo sa]). Finns kanske värre öden än att dö. Bara det går snabbt så…
För min del tveklöst alternativ 3, spela krocket. Låt mig förklara varför.
Angående alternativ 1: Det kan ingen hjälpa, det får gå som det vill (som farsan sa när han tog en onödig bulle till till kaffet), jag måste säga ifrån en gång för alla: Den här förbannade trevligheten! Den kväver oss (mig) inifrån. Trevligt räcker inte. Bättre då att ha det spännande, härligt, ljuvligt, skrämmande (i inte alltför fasansfull mån iofs), upprörande, osv osv. Trevligt är ett mesigt medelvärde som används för att släta över och späda ut alla häftigare sinnesrörelser.
Är det så dessutom så att man spelar trevlig, låtsas trevlig, ja då är det ju sju resor värre. Nu ska jag inte sätta mig på några höga hästar här (avskyr och är urdålig på att rida f.ö.[på hästar]), erkänner utan omsvep att också jag mången gång förfallit till trevlighetsspel. Lider av ett visst mått av typisk svensk konflikträdsla, det kan vara en orsak. Men det handlar också om en form av lättja; det är så mycket enklare att vada med i det allmänna trevlighetsträsket.
Jag skulle vilja byta ut adjektivet trevlig mot hygglig. Vanlig, simpel mänsklig hygglighet – se där ett riktigt högt ställt mål att sträva mot!
Och att aldrig spela förstås, att vara äkta, autentisk, så länge man orkar i alla fall…
Alternativ 2, spela Allan, är mer självklart negativt, inte minst för oss, intrimmade i den svenska kulturen. Att vara stöddig, skitviktig, skrytsam (den idiomatiska innebörd av uttrycket i fråga jag här åsyftar) är absolut förbjudet i det här (jävla) landet. (Det där sista var en ironisk släng mot alla jävla gnällspikar (SD:are, inte minst) som förtalar vårt kära mödernes/fädernesland. Visst, det finns massor av brister att reta sig på här, men på det stora hela är det väl ändå ett ganska lyckat evolutionärt, socialt experiment vi lever i, inte sant?)
Skridskoåkaren Jonny Nilsson dömdes en gång på 60-talet för brott mot spela Allan-förbudet. Han var superbra på 10.000 meter skridsko, och hade fräckheten att också säga det högt, att han var jäkligt bra alltså. Aja baja, så får man inte göra. Här ser man släktskapen mellan spela Allan-förbudet och den beramade Jantelagen; du ska inte tro du är nåt, inte sticka opp, etc.
Enligt min ringa mening skall var och en ha rätt att säga att man är bra på nåt – om man är tillfrågad, eller om den aktuella diskussionen motiverar ett dylikt omdöme, och om viss beprövad erfarenhet tyder på att det finns fog för det man säger. (Obs! Blanda inte ihop detta med någon som helst macho-attityd; finns få beteenden jag finner så löjliga som manlig uppblåsthet.)
Aternativ 3 däremot: Krocket, det är alla dar! Blott krocket alla dessa spetsspännande taktiska och tekniska egenskaper har! (om det tillåts mig att anspela en smula på Carl Jonas Loves krusbär…) Då avser jag främst disciplinerna Association Croquet (AC; engelsk krocket) och svensk krocket (med nationellt gällande regelverk, vitt skilt från s.k. vanlig trädgårdskrocket). Den tredje grenen, som faktiskt är den som utövas mest i såväl Sverige som världen i övrigt, alltså Golf Croquet (GC), eller golfkrocket, är enklare både taktiskt och tekniskt, jämfört med AC och svensk krocket, men likväl långt mer intressant än det simpla spelet golf.
I golf byter man klubba för olika slag, i krocket måste man kunna utföra ett mycket större antal skilda typer av slag med en enda klubba. I golf går allt ut på att förpassa en liten boll ner i ett hål. I krocket tillkommer en värld av taktiska överväganden, som handlar om hur du skall lägga upp ditt spel för att gynna dig själv, din partner (om det är fråga om dubbel) eller ditt lag (vid landskamper t.ex.) I golf ställs enbart krav på att den s.k. greenen är maximalt jämn med superkort gräs. I krocket (särskilt de internationella disciplinerna) krävs att hela banan har green-kvalitet. Det handlar om en verklig precisionssport; marginalen på båda sidorna klotet vid bågpassage är blott någon millimeter.
Sammanfattande råd till alla bloggläsare: Undvik i görligaste mån att spela trevlig, spela aldrig Allan, och ta alla förhandenvarande chanser till utvecklande krocketspel!
Det var en gång det minns jag en prins och en prinsessa och ett nostalgiskt då Minns också att någon mig närstående tänkte att det nog kunde bli nåt av sen eventuellt Ett vagt hopp minns jag tydligt att det fanns
Att det var som det var och att det är som det är det kommer man inte undan Men det sätt på vilket det blir som det blir ja, kanske till och med hur det sen blir kan man förmodligen påverka – inte hur som helst men inom vissa ramar åtminstone något lite om man tar i…
Men visst man kan också manipulera minnet eller bara minnas fel och på så vis påverka även hur det var
Och hur det är är naturligtvis beroende av hur man mår just nu vilka sinnen man har påkopplade om man tänker eller bara vegeterar och så vidare
Varet och Äret är i någorlunda mån påverkbara och flexibla
Men mest osäkert måste väl ändå Bliret vara
Det vete fan (eller nån annan potentat som inte heller finns) hur det ska gå med allting…
Större delen av den här dikten skrev jag för 20 år sen; på den tiden varande blott halvgammal, fortfarande närande visst hopp om saker och ting.
Nu vet jag inte.
Makt
Vad med makt? Att slå någon annan på käften? En höger uppercut på själen? Att bestämma vad någon annan får eller inte får företa sig?
Fullständigt ointressant om ni frågar mig. Totalt likgiltigt. Livet är kort, har inte tid med sån skit.
Inte så länge det finns Van Morrison i unga år att lyssna till Inte så länge anteckningsboken, smörgåsen pluntan och pipan ligger och står där på bordet och hundlokorna svallar grönvita i det gunnarekelöfska sommarnattsdunklet Inte så länge det finns en enda tontung tvättställskonsol kvar att med Randolph MacMurphy Nicholson lyfta och vräka ut genom gökbodårhusets fönster Inte så länge människor finns (gärna förvandlade till träd) att insupa med vibrerande sinnen inte så länge en enda ännu icke avförtrollad grubbelgåta om jaget, självet, miget medvetandet, existensen, alltet återstår.
Ja, just precis, vem stod som ärofull Kycklingkrocket-segrare vid dagens slut, om inte Ers Eminens blogginnehavaren själv! Jomenvisst, efter sju timmar i Kransmossens sol, efter blott enstaka raseriutbrott med anledning av uselt spel, efter åtta segerrika matcher på raken, kunde han äntligen jublande sträcka armarna mot den blå himlen i klassisk segergest. Väl hemma i den 58,5 kvadratmeter stora 2:an på Söder (nedre Trandared) ruvade han (tuppruvning) nöjt vidare på den stora triumfen, samt unnade sig att ta en selfie med vandringspriset i högsta hugg:
