Allmänt – Sida 75 – Jörgen T Larsson

Ge upp idag: i morgon kan det vara för sent

Varför tycker jag rubrikens one-liner är så slående och rolig? Egentligen? Det kan man verkligen fråga sig. Det handlar om en aforism av den värmländske författaren Bengt Berg (han med “hela bollen skall ligga still innan frisparken får slås”), som också har blivit titeln på en bok av Fredrik Sjöberg (har nu reserverat böcker av båda två på biblioteket).

Hinner inte utreda detta nu, eftersom jag ska ut och försiktigt spela lite golfkrocket (trots nyinopererad pacemaker under vänstra nyckelbenet). Men jag lovar att återkomma i ämnet.

Georgia On My Mind

Georgia on his mind… Vilken Georgia då? undrar ni så klart. Jo, Georgia O’Keeffe, “den amerikanska modernismens moder“, som hon kallas i en ganska nyupplagd dokumentär på SVT play. Tja, jag vet inte det precis. Hon får vara vems moder hon vill för mig, det spelar ingen roll. Hon är helt enkelt en av de få bildkonstnärer som min kroppsjäl internaliserat. Kan inte mycket om bildkonst, men det hindrar inte att viss, utvald sådan betyder en hel del för mig. Det började med van Gogh, följdes av exempelvis Edvard Munch, Lars Lerin, Frida Kahlo, Helene Schjerfbeck… Och så då Georgia O alltså.

Det är detta med form och färg. Vill inte påstå att man kan leva på det, men form och färg är livgivande för själen. Ja, för kroppen också, skulle jag vilja säga. I andra versen i min berömda hit Catch Your Dreams, som skildrar en depressiv stund i mitt liv, heter det bl.a.:

The winding river ceased to flow
My spirit hovering still
No forms, no colours in my mind
It was life against my will

Aptiten på form och färg driver också mitt fotograferande. Skulle gärna vilja prova på att måla, men det har inte blivit av ännu. Att försöka skapa estetiskt verksamma bilder med kameran ser jag dock inte som en ersättning för måleri; det är en konst i sig.

Men det här skulle ju handla om Georgia O’Keeffe, inte bara om mig… Jo, hennes verk är suveränt njutbar form- och färgföda för mig. Hon är kanske mest känd för sina läckra målningar av blommor i stort format. Men dessa kan jag tröttna på ganska fort. Det finns så mycket annat…

Sen är jag också förtjust i O’Keeffe som människa, som kvinnomänniska. Hon besitter stor integritet, stor livsvisdom tycks det mig, och det lyser igenom när man ser henne; hon är vacker inifrån och ut, både som ung och gammal. Se den där dokumentären på SVT play, så förstår ni vad jag menar. Men nu ett försök att illustrera vad jag pladdrat om ovan:

Från hemmastudion

Efter ett drygt halvårs snack men ingen verkstad-tid har jag nu äntligen spelat in en låt med externt ljudkort, plus programmet Garage band, som finns på alla Mac-datorer. Inte för att jag har nån vidare koll på hur jag ska justera och mixa ljudet, men resultatet är i alla fall bättre än med mobilens röstmemo-funktion, som jag tidigare ofta använt.

Håll till godo, en låt att vemodsvila i…

Minnenrik

Text och musik: J.T.

Så långt så bortom
Horisontens rand
Miljoner mil från mig
Där simmar blygt
Vid annan strand
Ett vilset litet dig
Ett vilset litet dig

För länge sen
En sällsam gång
Vi var varandra nära
Vi vänslades
Vi sjöng vår sång
Var snudd på lite kära
Var snudd på lite kära

Men du
Åh alltid du
Åh du igen igen igen
Åh säg mig nu
Min kära vän
Hur blir det sen?
Hur blir det sedan sen?

Nu längtar vi
Och suckar blott
Som granesus det låter
På minnenrik
Vår tid förgått
Och kommer aldrig åter
Och kommer aldrig åter

Men du
Åh alltid du
Åh du igen igen igen
Åh säg mig nu
Min kära vän
Hur blir det sen?
Hur blir det sedan sen?

Nåt ändå…

Ännu en lång promenad i Borås fula omgivningar häromdagen. Torrt, sterilt, iskallt solsken rådde, som så ofta senaste tiden… Men så kom jag till en liten göl.

Ja, en göl, nåt mitt emellan en tjärn och en sjö. En spillkråka flög förbi, landade på andra sidan gölen, pipjamade upprepade gånger. Gölens vatten var alldeles stilla, is klirrade längs kanterna. I isen fanns såna här små intressanta bubblor:

Dessa bubblor i isens mönster gav anledning till en stunds intressant spegelreflexande med kameran, som dittills legat helt overksam i ryggsäcken.

Vems öga är det här?

Detta guds/djävulsöga stirrade oavlåtligt på mig. Jag använde å andra sidan mina två och ett halvt-par tittgluggar (vänsterögat helt ok, högerögat däremot har en suddfläck i mitten, ja, och så kameran då [1+0,5+1 = 2,5]) till att betrakta och föreviga en del annat.

Nåt ändå…

En (sista?) déjà vu

Ja, sista och sista, det kan jag inte garantera förstås. Men i alla fall en sista återblick på den Stora Resan. Jag har redan missat det exakta för fem år sen-datumet för återkomsten hem, det var i förrgår, 2 april. Och förresten är det en falsk déjà vu, för en äkta déjà vu är en falsk känsla av att man upplever något man alls inte upplevt förut. I det här fallet har jag ju faktiskt upplevt hemkomsten från resan förut, ja kanske ni också, kära läsare, om ni följde min reseblogg då det begav sig. Jag länkar återigen till den smått löjliga men ändå-filmen som konkretiserar och förvardagligar det annars mytiska så hemkommandet. Därtill ett porträtt av den väderbitne resenären:

Konstaterar när jag läser resebloggen att jag fortfarande inte rättat till den grava matematiska felberäkningen av resans längd. Det här är den sista noteringen i Dagonattboken från resan dock:

Björn (Ylvas) gjorde mig uppmärksam på att jag räknat fel när jag beräknade min sammanlagda resväg. Jag kan inte bara lägga ihop den östliga rörelsen med den nord-sydliga. Samtidigt som jag tar mig söderut och tillbaka norrut igen reser jag ju också österut. Troligen blir den sammanlagda färdvägen cirka 4.616 mil, inte 6.318, som jag tidigare påstått. Denna siffra har jag fått fram genom att använda Pythagoras sats 4 gånger: en för resan från Sverige till ekvatorn, samtidigt som jag reser österut, en för resan från ekvatorn till Dunedin (sydligaste punkten på resan), samtidigt som jag reser österut, en för resan från Dunedin till ekvatorn, samtidigt som jag reser österut, en för resan från ekvatorn till Sverige, samtidigt som jag reser österut. Pythagoras sats: summan av kvadraten på den ena kateten plus kvadraten på den andra kateten är lika med kvadraten på hypotenusan. De 4 hypotenusorna är min färdväg, 1) snett ner mot ekvatorn från Sverige 2) snett ner från ekvatorn till Dunedin 3) snett upp mot ekvatorn från Dunedin och 4) snett upp mot Sverige från ekvatorn.

Hängde ni med? Det gör inte jag. Dvs. jo, jag förstår resonemanget, men när jag försöker göra om räkneoperationen går det åt helvete (hellråg, hellkorn, hellhavre… och…?).

Jag missar också en viktig detalj i filmen ovan. Där påstår jag, att jag att det är bevisat att jorden är rund, eftersom jag gått iväg åt ena hållet (bort mot Trandareds torg) och 177 dagar senare kommit gående från andra hållet (från stan). Men det gäller ju bara om jag envist har rest åt samma håll hela tiden! Det hade jag ju i och för sig; reste oavlåtligen mot den uppåtgående solen, alltså österut. Men jag borde ha nämnt detta i filmen. (Nån skeptiker kunde ju annars tänka: Bah! Han har bara gjort en liten fuskrunda; gått iväg mot Trandareds torg, sen dratt ner mot Målsryd eller nåt, fortsatt till Skåne och hälsat på barn och barnbarn, sen följt kusten upp till Göteborg, där han också har barn och barnbarn, bott hos dom ett tag och sen luriglåtsats komma tillbaka från en hel globrunda.)

Nåväl, nu får det vara nog med déjà vuer och återblickar på ett tag. I fortsättningen ska jag koncentrera mig på framtiden, dvs. ålderdomen och döden; kanske omväxla med ett och annat inslag från det flyktiga nuet också.

Polskan är ett ovalt hjul

En god vän berättade för mig att Peter Carlsson (han med bandet Blå Grodorna) liknat den sugande polskerytmen vid hur ett ovalt hjul rullar, i ojämn fart pga formen. Och ju närmare Dalarna man kommer desto ovalare blir hjulet… Jag kom att tänka på introduktionsfilmen till tv-programmet Tekniskt Magasin på 1960-talet. Här är det visserligen storbandsjazz i bakgrunden, vilket stör polske-associationerna, men man kan ändå tydligt se hur de ovala kugghjulen till höger i bilden rör sig.

När man stampar takten till polskans tretakt tar man gärna avstamp på 3:an och markerar sedan 1:an starkt. 2:an markeras inte alls. Detta till skillnad från vals, där 1:an är starkast, 2:an och 3:an markeras ungefär lika.

Polskerytm kan översättas till text, ett versmått som klassiskt kallas för nystev. Jag ska ge några ljudande exempel med både musik och text, som visar varför det är så kongenialt att likna polskerytmen vid ett rullande ovalt hjul.

Musik: Polska

Musik: Vals

Text: Nystev/polskerytm, vals

Musik: Alagi Falou, skifte från fyrtakt till polsketakt

Landet lagom?

Ingen har hittills kommenterat det här med ”Gör Sverige lagom igen”. Så då får jag väl göra det själv då (som hönan Hanna sa när hon ville ha hjälp med att baka bröd).

Först tänkte jag på hur jag såg på mängdmåttet lagom, dels i ungdomen, dels nu i höggradigaste ålderdomen. För 50 år sen tänkte jag nog: Lagom? Nä, fy fan. Här skulle ges järnet, så var det bara. Lagom – det var ungefär lika negativt som trevligt. Att ha det trevligt motsvarade väl ungefär en slät bulle till kaffet, lagom var inte mycket bättre. Nej, svängarna var till för att tas ut till max, ingen tvekan om det.

Men nu ser jag det lite annorlunda. Trevligheter låter väl fortfarande lite avslaget, men lagom är kanske inte helt fel alla gånger. Överdrifter eller underdrifter är förvisso häftigt ibland, men en kan lika gärna påstå att för möcke eller för lite skämmer allt (som Hilda i Rökla brukade uttrycka saken).

Sen frågade jag mig: Jamen är Sverige verkligen landet lagom? Ja, när man lever och verkar här inomrikes, som urbota svensk, så att säga, så tror man lätt det. Jag menar, vädret överdriver sällan här, det är ont om naturkatastrofer; jorden bäver sig sällan, vinden orkar sällan upp till orkan, mer av försiktigt pissregn än skyfall, osv. Svenskarna smyger omkring lite gråklädda så där, konflikträdda som fan. Politikerna är mesigt långbänkiga och trögstartade, Saltsjöbadsanda råder i det fackliga livet. Fåglarna är givetvis inte över sig färggranna (förutom de fyra arter Rosenberg benämnde ”praktfåglar” i Fåglar i Sverige: biätaren, härfågeln, blåkråkan och kungsfiskaren alltså) – jag menar, bara en sån sak.

Och så vidare.

Men allt det här gällde väl mest förr i världen kan jag tro; i landet Svidyllien, där jag sprang omkring som en liten gullig trädgårdsdvärg och luktade på blommorna…

Om man nu i stället undersöker saken på World Values Survey (WVS) så får man reda på att Sverige är ett av världens mest extrema länder, när det gäller värderingar av olika slag. I WVS’ regi har en väldig massa forskare gång på gång ställt samma 250 frågor till en väldig massa människor i en väldig massa olika länder. Vart femte år, med början på 1980-talet, har hittills har åtta undersökningar gjorts; den första sammanställningen kom 1985, den senaste 2020. Antalet respondenter närmar sig nu 100.000. Ett stort antal värderingar studeras, och resultatet redovisas i form av kulturkartor. Den vågräta axeln på kartan representerar en skala från överlevnad till fritt självförverkligande, Den lodräta axeln visar graden av traditionella, ofta religiösa värderingar, kontra sekulära idéer och levnadsmönster.

Sverige parkerar hela tiden längst upp i nordöstra hörnet av kulturkartan; max självförverkligande individualism, max modern sekularitet.

Det är inte många som har så extrema värderingar som vi, helt enkelt! Och det är på gott och ont. Låt mig räkna upp ett antal variabler där vi är bäst eller värst i världen:

stor tilltro till myndigheter
förhållandevis stor tilltro till andra människor
förhållandevis liten korruption
flest ensamhushåll
individualistiskt
barnaga förbjuden
sexköp förbjudet
kvinnor förhållandevis jämställda
hög grad av digitalisering; kontanter på väg bort
ökande dödligt våld med skjutvapen, bland de högsta nivåerna i Europa
befolkningsökning på 18 procent på 2000-talet; EU:s genomsnitt: 2,2 procent

Det finns säkert ytterligare variabler att nämna, men jag kommer inte på fler just nu. Det är lite svårt att ta in att vi skulle ha så annorlunda inställning i en rad frågor jämfört med människorna i de flesta andra länder. Jag menar, om man tänker efter, nog är väl ändå vi de förnuftigaste och nog vet väl vi bäst? Tja, nja, njo, mja…

Något tål hon väl att skrattas åt, Moder Svea, men kanske mera att hedras ändå?