Författare: Jorge50

Kleptokrater och lönnmördare

Vid femtiden i morse, innan jag slagit på radion, lyssnade jag på ett avsnitt av Lundströms bokradio. Det var ett specialprogram, där Fredrik Wadström intervjuade den ryske författaren Sergej Lebedev. Han lever i exil i Berlin, och hans senaste bok (översatt till 20 språk hittills) har titeln Debutant. Det är en “isande triller”, som handlar om “vetenskap och ondska i ryska giftlaboratorier”. Lebedev berättar i programmet om reaktionerna i Ryssland på försöken att giftmörda oppositionspolitikern Alexej Navalnyj. Det hade en närmast paralyserande effekt, menade han. Det är något speciellt skrämmande med giftmord, inte minst när de är sanktionerade av staten…;surrealistiskt avskyvärt.

Tanken gjorde plötsligt ett hopp: Jag fick en plötslig vision av hur det skulle kännas att leva i ett samhällssystem där ledningen tar död på sina fiender med gift. Tänk er att exempelvis Jimmy Åkesson skulle ha giftmördats av den socialdemokratiska regeringen! De förnekar det givetvis, deras censurerande makt över medierna försvårar informationen om fallet. Men faktum kvarstår: Bara den socialdemokratiska regeringen har tillräckliga resurser för att giftmörda någon med novitjok... Kan inte var nån annan…

Tänk att leva i ett sådant samhälle!

Nåväl, det var en kort känslomättad vision bara, egentligen är detta tillstånd ju oföreställbart snarast. Men tänk att denne lille machofjantsmördaren Putin har makten över så många människor… Ofattbart! Och lönnmördare är han förvisso, det har han visat flera gånger (även om han naturligtvis inte tar i giftet med sina egna blekfeta händer). Men särskilt skrämmande, paradoxalt nog, är att man nu inte längre kan förlita sig riktig på att han också är en fullödig kleptokrat (jfr rubriken ovan; hämtad från SvD-krönika av Olof Ehrenkrona f.ö.). Så här definierar Wikipedia denna term:

Kleptokrati av klepto- och -krati (“stöldstyre”) är en stat som regeras av personer som utnyttjar regeringens möjligheter, naturresurser och folket för personlig vinning,[1] ett statsskick där staten leds av “tjuvar”. […] Rysslands ledare Putin är historiens mest framgångsrika kleptokrat med en uppskattad förmögenhet på omkring 200–300 miljarder USD.

Så länge Putin är en pålitlig kleptokrat är han i någon mening förutsägbar. Han fattar sluga, visserligen ondskefulla, men ändå rationella beslut i akt och mening att tjäna så mycket pengar som möjligt. Men nu tycks han bli mer och mer irrationell. Beslutet att anfalla Ukraina är idiotiskt, rationellt ekonomiskt sett. Finns inga pengar att tjäna på detta, tvärtom – sanktioner, inställd handel, utländsk investeringsovilja, etc., blir följden.

Nej, jag får intrycket att Putin alltmer tappar sin verklighetsförankring. Han omger sig med en mindre och mindre liten grupp av livrädda ja-sägare. Makt fördummar och korrumperar, sa Nietzsche. Så rätt, så rätt… Detta gör Putin oförutsägbar och ännu mer livsfarlig. Han kan börja ett kärnvapenkrig om han ligger illa till.

Efter att ha hört färdigt på det där radioprogrammet i morse, slog jag över till direktsändning i P1. Lyssnade i en dryg timme på de löpande krigsuppdateringarna. Gjorde mig smått fysiskt illamående. Stängde av radion och försökte sova lite mer. Det gick dåligt…

Människotröttnad

Roj Friberg

Ibland blir jag bara så TRÖTT på människorna! Som dom håller på och håller på och håller på… Intrigerar för att utöka och utöva sin makt, bråkar, producerar, konsumerar, miljöförstör, pippar och pippar och blir fler och fler och fler, tränger ut alla andra, sinnesslöar kortsiktigt, vältrar sig i njutningar, mår dåligt, tar droger, mår ännu sämre, tar ännu mer droger, osv osv osv OCH SÅ VIDARE!!!

Ja ja, tro inte att jag är dummare än jag är, inser naturligtvis att allt detta jag är så trött på delvis (kanske helt och hållet?) balanseras av en massa godheter som vi också utövar, någon gång till och med utan nåt märkbart egenintresse.

La ni märke till att jag använde pronomenet dom för det som jag är trött på, medan pronomenet vi plötsligt smög sig in när det gällde våra (sic!) goda sidor. Detta beror på, har jag räknat ut, att alla de här trötthetsskapande, förödande aktiviteterna begås av människorna, allihop på en gång typ, liksom på håll. Det jag finner gott utförs av enstaka människor, individer rentav, oftast nära mig, såna som jag och mina vänner alltså. Ja, även av vissa specifika grupper som gör det rätta; t.ex. skogsägare som gallrar i stället för kalhugger (MORD!).

Det blir knepigt. För rent intellektuellt förstår jag ju att jag själv och mina valfränder också ingår i den där överväldigande, tröttande människoklumpen som jag förfasar mig över på avstånd (via medierna mest), och som belastar vår planet så oerhört.

Det går inte ihop.

Hm… Är nog på sin plats att här citera Gustaf Fröding, ur En fattig munk från Skara:

Den gode han är väl ej så god
som själv han tror i sitt övermod
Den onde han är ej så ond ändå,
som själv han tror, när kvalen slå.
Thy skall du ej mycket berömma,
ej mycket häckla och döma.

Men ändå… Jag brukade vara stolt och nöjd över att jag gick humanistisk linje i gymnasiet för 50 år sen. Jag var humanist, och en humanist sätter människan främst i alla lägen. Jaha, en totalt artegoistisk typ då som hänsynslöst kör över alla andra djur med andra ord! Ja, man måste nog inse, att detta att vara mänsklig inbegriper både ont och gott. Vi är såväl potentiella folkmördare som altruister.

Men, ännu mera men alltså, jag säger bara: Putin och hans anhang… Fy helvete. När jag ser vad dom håller på med vill jag bara dra mig undan och lägga mig att dö nånstans som elefanterna…

Jag blir så jävla TRÖTT TRÖTT TRÖTT! Häromdagen (se tidigare inlägg) var jag åtminstone förbannad. Alltid något. Nu inte ens det längre.

Vårdbehovet

Visst, det kan säkert finnas anledning ibland att klaga på den svenska vården. Fast jag har aldrig haft någon anledning till missnöje. Tillgängligheten ska ju vara ett problem, sägs det. Men har aldrig haft några problem med att få en tid på Trandareds vårdcentral. Har till och med träffat samma läkare flera gånger i rad nu; kallar henne lite skämtsamt för “min husläkare”.

I Costa Rica för fem år sen var jag gruvligt förkyld; hostade, snorade, febrade. Kan man nästan se på den här bilden:

Unnade mig en lyxig vistelse några dagar på Albergue de Montana Talari, i ett försök att kurera mig innan jag skulle träffa Mora-Nisse och min svenska resegrupp 22 feb. Kände inte smaken på den goda maten dock, pga förkylningen. Kunde ändå njuta av de färggranna, lättfotade fåglarna; de utfordrades med någon sorts nektar, nära hotellterrassen.

Förkylningen blev bara värre och värre. Det slutade med att jag anlitade den Costa Ricanska sjukvården. Det kôstade mucho dinero, men kändes ändå som en lisa, kanske mer för själen än för kroppen egentligen; viktigt att göra något, typ, inte bara lida i tysthet… Så här gick det till:

När jag satt där uppe på restaurangterrassen slog det mig plötsligt: Du måste till doktorn med det här, och lämpligen då i morgon. Det är dags nu; febern var säkerligen riktigt hög på sena eftermiddan; kändes mycket het i pannan. Till slut var jag tvungen att ta en Alvedon, och sen en till innan middan för att det skulle bita. Det är enklare att gå till doktorn i San Isidro i morgon, utan bagage, än i övermorgon, då jag har all packning med mig. Jag får försöka få ut lite antibiotika och hoppas att det kan ha nån effekt. Hoppas att Peter på spanskan hade rätt när han bestämt hävdade att det var bakterier, inte virus (hur fan han nu kunde ha nån som helst aning om det). Åtminstone måste jag se till så jag har gott om febernedsättande.

tisdag 21 februari 2017
En natt i hostans tecken. Mådde rätt hyfsat igår kväll, efter två alvedon och kvällsmat. Men när jag la mig i sängen igår kunde jag plötsligt knappt ta ett andetag utan att hosta. Andningen rosslar. Tog en antifludes till ganska snart. Vet inte om det var den som gjorde det, men strax efter tolv hade jag en period då jag med ens kunde andas och t.o.m. sova nästan normalt. Efternatten har inte varit supergrym, jag har inte varit förtvivlad. Men roligt är det sannerligen inte.

Nu ska jag alltså försöka ta mig till en doktor idag. Ska snacka med ägaren, den där smått spejsade men vänlige gubben, be honom peka ut och rekommendera una clinica, be honom ringa efter en taxi.

Vad jag behöver: antibiotika, hostmedicin ev., halstabletter, massor med paracetamol-tabletter; fråga om antifludes är något att ha. Bendadryl?

Behöver jag några papper med mig, försäkringspapper?

Så där ja, då var den lille doktorn avklarad. Ägarens son körde in mig till San Isidro i sin pick up truck, och väntade (!) sen med mig på kliniken. Doktorn skulle komma om en halvtimme. Det gjorde han också. Dessförinnan blodtryck 134/90, normalt.

Jag fick fem mediciner, plus att jag köpte två kartor aspirin. Doktorn talade långsamt på spanska med mig, som till en idiot (men det var bra, för då begrep jag vad han sa). Betalade 420 kr för själva konsultationen, 820 kr för all medicinen.

Nu har jag testat alla medicinerna 1 gång, utom somnainpillerna förstås. Tycker nog jag mår något bättre än igår vid den här tiden. Senaste febernedsättande tog jag före lunch, vill jag minnas. Nu är klockan fem och för att klara hungern fram till middan har jag beställt in en öl. Tänkte jag skulle ladda ner lite radioprogram. Kan behövas när jag ligger sömnlös i samma rum som Nisse.

Jaha, om fyra timmar skriver vi 22 februari, detta fjärran måldatum som vältrat runt i mitt sinne, särskilt sen Hilde lämnade 23 december. Till 22 feb skulle jag vara ensam, hur skulle det gå måntro? Två månaders ensamresande? Tja, det har varit tufft ibland, särskilt i samband med mina två sjukdomar: ryggskottet i samband att jag anlände till Colombia och nu influensan senaste veckan här i Costa Rica.

“Några fåglar syntes inte till men tanken hoppade kråka”…

För några morgnar sen tänkte jag på Vladimir Putin. Men nyss tänkte jag på Nyss tänkte jag på Florida bara i Rio de Janeiro, en utmärkt diktsamling av Stig Johansson. Johansson (född 1936) är före detta sjöman, dåmera (när diktsamlingen kom ut, 2000) och numera landad i Malmö.

När jag läste Nyss tänkte jag på Florida bar i Rio de Janeiro kom jag att tänka Vladimir Putin igen. För i Johanssons diktsamling finns dikten Utan Kristallkula. Den går så här:

Utan kristallkula

Rysslands härskare heter Vladimir Putin. Han är född 1952 i Leningrad.

En gång var jag mässpojke i en steambåt.
Vi låg en dag 1952 i Leningrad och bunkrade kol för en resa till Murmansk.
Kranskötaren tog fel på kökets skylight och kolboxen.
Tonvis med kol fyllde vårt kök.
Det är det jag minns, inte Vinterpalatset.

Och kanske just den dagen, medan vi skyfflade kol ur byssan,
kanske bara ett kvarter bort,
fanns en nyfödd människa vid namn Vladimir Putin.

Om detta visste vi intet, kocken och jag.
Kocken sa:
– Vi öser skiten ur köket och kokar kaffe.
Sedan gick vi och vi såg Kronstadt och Finska viken.
– Vad vet man, sa kocken, om framtiden.

Ryssland med i Nato?

Enligt ännu obekräftade uppgifter funderar ryssarna på att slå undan benen på aggressionen från väst och Nato genom att själva gå med i Nato! Det vore väl nåt det! De kunde rusta ner sitt eget försvar och låta Nato ta hand om det, med baser (ger arbetstillfällen) och kärnvapen (ger trygghet) och allt. Det skulle frigöra oräkneliga miljarder rubel att använda för att skapa början till nån sorts ryskt välfärdssamhälle. Och det skulle skapa trygghet och säkerhet gentemot Kina och den andre maktfjantsidioten in charge där, Xi Jinping alltså (på sikt är förstås målet att också Kina går med i Nato. Om hela världen är med i Nato blir det nog lugnare.).

Vad som ska hända med Putin och hans anhang är i skrivande stund oklart (vad sägs om förflyttning till ett litet gulagläger i Sibirien kanske?).

La vida no vale la pena vivir…?

Jomen jo, det tycker jag nog ändå det är, apropå rubriken. Visst är väl livet värt smärtan det innebär att leva? Eller? Snubblade över denna sentens på spanska när jag läste Dagonattboken från Jordenruntutanattflyga-resan. Jag gick då nämligen på spanskkurs en vecka i den lilla surfarhålan Dominical, vid Costa Ricas Stilla havskust.

Och så kopplade jag den ödesmättade sentensen till en ytterst negativ men väldigt positiv upplevelse jag hade häromdagen. Skulle iväg nånstans, och kunde inte hitta min plånbok. Svor och örade runt i lägenheten. Hur många timmar, dagar, veckor, månader!!! av mitt liv tillbringar jag inte i onödigt letande efter förlagda grejer!? Men till slut hittade jag den, och utbrast i ohemul lättnad och glädje. Få upplevelser är så glädjefulla som att först slarva bort nånting och sen hitta det igen. Och så påmindes jag i Dagonattboken att samma sak hänt mig i Dominical för fem år sen. Så här hade jag det där och då:

Klockan är 05.00. I den mörka, tropiska natten utanför mitt rum på Tortilla Flat brusar bränningarna: Mar Pacífico är bara 75 meter bort. Och ja, mörkt är det verkligen här i Dominical, kunde jag konstatera igår. Bara enstaka gatlampor. Infrastrukturen, ”gator” och gatubelysning är utstuderat primitiv. Jag misstänker att detta är medveten politik; man vill ha det så för att locka en speciell kategori amerikanska turister, surfare inte minst. Det kryllar av surfare här, mer eller mindre tatuerade.

05.45, gryning. Jag smyger upp och ut, knäpper några bilder. Gråhuvade gamar på stranden (korpgamar), lekande herrelösa hundar, enstaka människor, de morgonpiggaste surfarna förbereder sig. Lugnt och stilla. Alla försäljarna som kantar ”strandpromenaden” har tagit sina varor och gått hem för att vila upp sig inför lördagens kommande kommers.

Undrar hur det blir ikväll förresten, ska bli live music tror jag. När den i så fall slutar… Igår kväll blev det lugnt redan strax efter tio.

God frukost i baren: Alejandros breakfast. Snackade med en kanadensare som jobbar där. Lyckades inte få in Barcelonas match mot Alaves, hade inte de rätta kanalerna.

Vad har jag så gjort idag? Inte mycket. Upplevde hettan som besvärande, på förmiddagen särskilt. Jag tog mig så småningom till en supermercado och köpte lite onödigheter. Sen gjorde jag ett försök att bada. Blötte ner mig, men inte mycket mer än så. Det var ett sjujäkla sug utåt, lågvatten var på gång, nästan otäckt, svårt att hålla balansen. Såg nästan inga andra som badade heller. Det var fler längre fram på eftermiddan när det var högvatten; lättare att doppa sig då. Vågorna, bränningarna, är så pass stora så man ger sig inte gärna ut och skönsimmar direkt.

När jag skulle ner o bada gömde jag undan det värdefullaste, plånboken, pengabältet, kamera, kikare, osv på rummet. När jag sen kom tillbaka hittade jag inte plånboken… Typiskt idiotiskt beteende från min sida. Inte fan hjälper det att gömma grejerna. Om nån bryter sig in så kommer han garanterat att hitta alltihop i vilket fall. Och gardinerna är fördragna ändå, så det ligger inte en massa lockande värdeföremål och lockar förbipasserande. Jag visste med nästan hundraprocentig säkerhet att plånboken fanns nånstans, men jag kunde ändå inte hitta den! Rafsade upp allt som låg i resväskan, mer och mer panikslagen. Det enda anmärkningsvärda jag hittade var en jävligt stor död kackerlacka i sängen. Inge vidare… Till slut hittade jag förstås plånboken, men då blev jag mer förbannad än lättad. Förbannad på mig själv som beter mig så urbota dumt.

I morse tänkte jag på Putin

Tidigt i morse, när jag var och tränade på Friskis, tänkte jag hela tiden på Vladimir Putin. Med tilltagande ilska, ja raseri, cirkulerade tankarna kring Vladimir Putin. Antar att ni hört namnet förut, det är ju han den där enväldige tsaren, härskaren, mördaren, lögnhalsen, girigbuken, mutkolven, maktmästaren som chefar över 144 miljoner stackars ryssar.

Träningen gick dåligt, kan jag säga.

Det är ju fan i mig inte klokt! Hur kan en sån liten barbröstad machofjant få bestämma över 144 miljoner människor!? Är det någon som tror att dessa genom historien oavbrutet lidande ryssar ska få det ett uns bättre genom att Putin börjar krig med Ukraina? Finns det något fog för tanken att Putin måste börja krig med Ukraina, eftersom Ryssland är svårt hotat av väst? Är det med andra ord någon som tror att Nato inom kort tänkt börja beskjuta Ryssland med kärnvapenmissiler och erövra hela klabbet? Att det enda som skulle kunna hindra denna utveckling är att Ryssland erövrar Ukraina?

Det tror ni inte? Nä, tänkte nästan det.

Vore det inte bättre för ryssen i gemen om regeringen försökte utveckla landet och bygga upp någon sorts välfärd, i stället för att föra krig med ett fredligt grannland, bara för att en uppblåst machofjant i ledningen ska få utlopp för sina perversa maktlustar?

Och att inte fler ryssar genomskådar denne maktgalne fåntratt? Ok, de är under oket av den statsstyrda teven och propagandan, men ändå? Jag tycker det räcker med en enda blick på ”mannen” i fråga för att man ska genomskåda honom. Han har ett enda stort intresse i livet: sig själv. Maximal makt och rikedom åt sig själv är hans stora och enda mål. Ljug och mörda obegränsat för att nå detta mål, det är hans livsmotto.

Men nu lär kriget bara vara några dagar bort, enligt experten Oskar Jonsson i radioprogrammet Godmorgon världen (som jag lyssnade på i sängen innan jag gick till Friskis i morse). Alla tecken tyder på detta. Soldater och militära fordon har redan lämnat sina baser och rullar mot gränsen. Det är den största militära mobiliseringen i Europa på 40 år.

På förhand, innan kriget och dödandet satt igång, är det som att ingen riktigt vill eller kan föreställa sig hur jävla illa det kan bli. Historien visar detta, menade Göran Rosenberg i sin krönika i samma radioprogram. Ta första världskriget t.ex.; människorna kastade blommor på sina nära och kära när de marscherade ut i kriget. Sen fick de i sällsynta fall hem sina fäder, söner och bröder, men antingen låg de då i en likkista, eller också ”levde” de, men saknade armar och ben, eller var totalskadade i skallen av krigets vidrigheter.

När kriget är igång, kan man inte räkna med att de beslut som tas på något sätt är rationella; alltför många oförutsägbara och okontrollerbara ting kan inträffa, känslor och prestige styr besluten – vilka dessutom oftast tas av ett antal med Putin likasinnade machomaktfjantar!

Putins ultimata mål, menade Rosenberg, är att ändra hela den nu rådande världsordningen, vilken ändå lämnar ett visst utrymme åt demokrati och svagare länders rättigheter. I Putins värld har makten alltid rätt att göra precis som den vill. Europa är beroende av Nato och Nato är beroende av USA:s militära resurser för att stå emot Putin. Men USA, med eller utan Trump, är försvagade av inre polarisering och stridigheter. Europa utan den samlande ledargestalten Angela Merkel är splittrat. Det är rätt ögonblick att slå till, tror Putin.

Men kanske har han inte räknat med den enande kraft som motståndet mot ett totalt orättfärdigt och oprovocerat angrepp på Ukraina kan skapa i väst? Kanske har han kalkylerat fel? Möjligt, och låt oss hoppas på det. Men innan detta motstånd får någon effekt har kriget med säkerhet skördat tusentals människoliv.

Det är rent för jävligt, helt enkelt.