I huvet på Jörgen T
Bei umherbummeln in Bamberg gestern haben sich einige moderne Exemplare der deutschen Bevölkerung herauskristallisiert:
Boendemiljön är annars väldigt lugn i den lilla staden Forchheim.
I bokhandelns goda sortiment ingår boken om larven Nimmersatt (larven som aldrig blev mätt):
Ödet räknar klockans slag med decimaler i mörka natten…
Såg den här skylten vid en av de många Bierkneipen vi besökte igår, och konstaterade att jag numera nog knappast lider av de kvalifikationer som krävs för att kunna jobba i denna dynamiska miljö (trots min bakgrund som bartender (discot Korpamoen) i Smålands Nations Sexmästeri i Lund, så sent som 1971-72).
Genom en genial kniptångsmanöver, initierad av vår tillfälligt tillförordnade reseledare Diana (se bild nedan) lyckades vi omintetgöra den gigantiska förseningen på Öresundståget, som hotade kullkasta våra resplaner fullständigt. Hon ledde oss i en rusning mot färjan Helsingborg – Helsingör, och därefter till ett lokaltåg Helsingör – Köpenhamn. Med 1 minuts marginal (!) hann vi med rätt tåg på Köpenhamns Hovedbanegård mot Hamburg!!!
Tyvärr var sen tåget vidare mot Nürnberg också försenat (och tycks bli alltmer försenat faktiskt ju längre vi åker med det). Vi har telefonerat till Hausmeistern på vårt Airbnb-boende, och hoppas komma in, trots att vi inte lär anlända förrän efter klockan 23. Just nu är vi rejält mosiga och trötta. Tacka vet jag flyget!
Just så, på väg till Tyskland just nu. Resans syfte: Att utröna hur det egentligen förhåller sig med det tyska ölet. Åker tåg. Har redan gått åt helvete; över en timmes försening på grund av “signalfel”. Missar anslutning i Köpenhamn. Måste boka nytt boende.
Å andra sidan stötte jag på den här gemytlige mannen på tåget. Visade sig, otroligt nog, att han skulle till samma ställe som jag, och i samma ärende (han är ölbryggare i Falköping)! Så nu har vi slagit ihop våra påsar.
Det här är tänkt att bli en låt. Kan det va nåt? En utmaning… Nån musik finns inte än. Men om jag kommer på nåt, så ska jag spela in och lägga ut på dessa sidor, det lovar jag.
Det är så det går till
Jonny Bråttom köpte bilen
Tryckte i sig första silen
Det är så det går till
Tro’t om ni vill
Brorsan grävde ner han
I den feta skånska leran
Det är så det går till
Så går det till
Det är så det går till
Alla vill ha allt och lite till
Och det är så det tar slut, har jag på känn
Fast han en gång i tiden var min allra bästa vän
Miranda tog sitt pick och pack
Och drog, hon var så jäkla lack
Det är så det går till
Tro’t om ni vill
Hon var dissad, slut och pank
Råna första värsta bank
Det är så det går det till
Så går det till
Det är så det går till
Alla vill ha allt och lite till
Och det är så det tar slut, har jag på känn
Fast hon en gång i tiden var min allra bästa vän
Oberoende av väder
Alla köper baby-kläder
Inga lik i ICA-kassen
Men vad med kistan och begravningsstassen…?
Esmeralda sitter fast i spriten
Full och galen, stackars liten
Det är så det går till
Tro’t om ni vill
Till blott halva livet hunnen
Slängde hon sig själv i brunnen
Det är så det går det till
Så går det till
Det är så det går till
Alla vill ha allt och lite till
Och det är så det tar slut, har jag på känn
Fast hon en gång i tiden var min allra bästa vän
Kalle Kuling åkte dit
Fast han inte gjort ett skit
Det är så det går det till
Tro’t om ni vill
I novembergrånads höst
Oändligt vårt behov av tröst
Det är så det går det till
Så går det till
Det är så det går till
Alla vill ha allt och lite till
Och det är så det tar slut, har jag på känn
Fast han en gång i tiden var min allra bästa vän
Oberoende av väder
Alla köper baby-kläder
Inga lik i ICA-kassen
Men vad med kistan och begravningsstassen…?
Saknar du vår heta villa
Gjorde jag dig väldigt illa?
Det är så det går till
Tro’t om du vill
När du lägger mig till ro
Bädda med min barnatro
Det är så det går det till
Så går det till
Det är så det går till
Alla vill ha allt och lite till
Och det är så det tar slut, det är så jag känner
Fast vi en gång i tiden var de allra bästa vänner
Det är så det går till
Man får räkna med en gnutta spill
Själva livet tiger still
Och döden den är avdragsgill
Mars månad var rekordtorr, april nästan likadan, och nu fortsätter det på samma sätt in i maj. Allt det gröna som är på gång gillar det inte, och inte jag heller. Mina tankar går till Kransån (som flyter förbi Kransmossens friluftsområde) och fiskarna där, som snart inte har nåt vatten att vara i. Med anledning av detta, veckans låttips: Stand In That River, med Moira Smiley (den första, svartvita videon är bäst).
Come and stand in that river
Current gentle and slow
Send your troubles down water
Down on that water flow
When you stand in that river
Angels sing in your head
Secrets beyond every worry
Dreams beyond every dread
Tell me sister, brother
Where does that river flow?
It flows down to that great water
Where soon my people will go
Oh, time passes
Passes on down the stream
Some days are so much sweeter
Some days pass like the dark dream
I torvmossen hemmavid härskade Harry Stenberg. Han var något av en filosof, mitt i det dagliga kneget. Minns att han brukade säga, med sin ashesa röst: ”Jag tror inte på ödet. Jag tror på slumpen.” Sen satte han sig på dressinen och for ner till sina arbetare med en stor dunk vatten, om det var en het dag.
Det var inte så dumt sagt, det där. Dock är det ganska få människor, skulle jag tro, som erkänner slumpens överhöghet. Vi vill ju så gärna tro att det skall vara någon mening med allt. En vanlig lösning är att hitta på en gud som styr och håller ordning på världen. Vi uppfattar oss som universums centrum, inte kan det som händer oss bara vara tillfälligheter!?
Men jo, så är det nog. Höll på att tillägga, ”tyvärr” är det så. Men vid närmare eftertanke, kanske inte tyvärr: Om det vore en gud som styr, vad är det då för typ, med tanke på allt elände i världen? Och själva idén från början? Varför skapa alltihop och sen låta det gå åt helvete? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Hellre då skylla på en ansvarslös slump.
En mellanställning mellan slumpen och gud intar ödet. Begreppet antyder att någon oidentifierbar abstrakt entitet, om inte styr och ställer, så åtminstone förutbestämmer det som händer och sker.
Om vi vill kan vi förstås utnämna alla de betingelser som styr en människas liv för ödet. Mina gener, min uppväxt, mina vänner, det land och den tid jag lever i: lika med mitt öde.
Men hur kommer det sig då att jag tilldelats just detta öde? Jo, det är en ren slump, och inget annat. Inom ramarna för dessa betingelser, detta öde, finns ändå utrymme för lite fri vilja och personlig styrning i och för sig.
För drygt tre veckor sen lät jag operera in en takthållare (pacemaker). Själva apparaten sitter under vänster nyckelben, från den leder två trådar, via blodkärl, in till två elektroder, fastskruvade (!) i hjärtat. Den här mackapären skall se till att min puls inte understiger 45 slag i minuten.
Det blev mitt öde att sätta in en pacemaker…
Av outgrundlig anledning tycks takthållaren ha drivit upp min vilopuls från cirka 55 till 70 slag i minuten. Det visar upprepade egenhändiga mätningar. Är det verkligen okej? undrar jag. Har börjat tänka på att ödet kanske har tilldelat mig ett visst antal hjärtslag, allt som allt, i livet. När det antalet är uppnått är jag dödens. Om allt är förutbestämt kan det ju vara så?
Ödet räknar hjärtats slag. Slutsummeringen närmar sig…
Låt oss sen anta att jag lever tio år till. Då kommer mitt hjärta att ha slagit 78.884.000 slag mer än om jag inte haft pacemaker. Det totala antalet hjärtslag jag tilldelats är okänt, men nästan 80 miljoner slag extra…! Det låter inget vidare…
Ärligt talat, jag fattar egentligen inte att hjärtat orkar hålla på som det gör. Så otroligt många slag, hur fan kan det stå rycken för det?
Tja, det må gå som det går (det gör det ju ändå, när man minst anar det [som Ingo sa]). Finns kanske värre öden än att dö. Bara det går snabbt så…
Skall in på kontroll av takt-mackapären 16 maj.
Vilket föredrar ni?
För min del tveklöst alternativ 3, spela krocket. Låt mig förklara varför.
Angående alternativ 1: Det kan ingen hjälpa, det får gå som det vill (som farsan sa när han tog en onödig bulle till till kaffet), jag måste säga ifrån en gång för alla: Den här förbannade trevligheten! Den kväver oss (mig) inifrån. Trevligt räcker inte. Bättre då att ha det spännande, härligt, ljuvligt, skrämmande (i inte alltför fasansfull mån iofs), upprörande, osv osv. Trevligt är ett mesigt medelvärde som används för att släta över och späda ut alla häftigare sinnesrörelser.
Är det så dessutom så att man spelar trevlig, låtsas trevlig, ja då är det ju sju resor värre. Nu ska jag inte sätta mig på några höga hästar här (avskyr och är urdålig på att rida f.ö.[på hästar]), erkänner utan omsvep att också jag mången gång förfallit till trevlighetsspel. Lider av ett visst mått av typisk svensk konflikträdsla, det kan vara en orsak. Men det handlar också om en form av lättja; det är så mycket enklare att vada med i det allmänna trevlighetsträsket.
Jag skulle vilja byta ut adjektivet trevlig mot hygglig. Vanlig, simpel mänsklig hygglighet – se där ett riktigt högt ställt mål att sträva mot!
Och att aldrig spela förstås, att vara äkta, autentisk, så länge man orkar i alla fall…
Alternativ 2, spela Allan, är mer självklart negativt, inte minst för oss, intrimmade i den svenska kulturen. Att vara stöddig, skitviktig, skrytsam (den idiomatiska innebörd av uttrycket i fråga jag här åsyftar) är absolut förbjudet i det här (jävla) landet. (Det där sista var en ironisk släng mot alla jävla gnällspikar (SD:are, inte minst) som förtalar vårt kära mödernes/fädernesland. Visst, det finns massor av brister att reta sig på här, men på det stora hela är det väl ändå ett ganska lyckat evolutionärt, socialt experiment vi lever i, inte sant?)
Skridskoåkaren Jonny Nilsson dömdes en gång på 60-talet för brott mot spela Allan-förbudet. Han var superbra på 10.000 meter skridsko, och hade fräckheten att också säga det högt, att han var jäkligt bra alltså. Aja baja, så får man inte göra. Här ser man släktskapen mellan spela Allan-förbudet och den beramade Jantelagen; du ska inte tro du är nåt, inte sticka opp, etc.
Enligt min ringa mening skall var och en ha rätt att säga att man är bra på nåt – om man är tillfrågad, eller om den aktuella diskussionen motiverar ett dylikt omdöme, och om viss beprövad erfarenhet tyder på att det finns fog för det man säger. (Obs! Blanda inte ihop detta med någon som helst macho-attityd; finns få beteenden jag finner så löjliga som manlig uppblåsthet.)
Aternativ 3 däremot: Krocket, det är alla dar! Blott krocket alla dessa spetsspännande taktiska och tekniska egenskaper har! (om det tillåts mig att anspela en smula på Carl Jonas Loves krusbär…) Då avser jag främst disciplinerna Association Croquet (AC; engelsk krocket) och svensk krocket (med nationellt gällande regelverk, vitt skilt från s.k. vanlig trädgårdskrocket). Den tredje grenen, som faktiskt är den som utövas mest i såväl Sverige som världen i övrigt, alltså Golf Croquet (GC), eller golfkrocket, är enklare både taktiskt och tekniskt, jämfört med AC och svensk krocket, men likväl långt mer intressant än det simpla spelet golf.
I golf byter man klubba för olika slag, i krocket måste man kunna utföra ett mycket större antal skilda typer av slag med en enda klubba. I golf går allt ut på att förpassa en liten boll ner i ett hål. I krocket tillkommer en värld av taktiska överväganden, som handlar om hur du skall lägga upp ditt spel för att gynna dig själv, din partner (om det är fråga om dubbel) eller ditt lag (vid landskamper t.ex.) I golf ställs enbart krav på att den s.k. greenen är maximalt jämn med superkort gräs. I krocket (särskilt de internationella disciplinerna) krävs att hela banan har green-kvalitet. Det handlar om en verklig precisionssport; marginalen på båda sidorna klotet vid bågpassage är blott någon millimeter.
Sammanfattande råd till alla bloggläsare: Undvik i görligaste mån att spela trevlig, spela aldrig Allan, och ta alla förhandenvarande chanser till utvecklande krocketspel!