Jorge50 – Sida 74 – Jörgen T Larsson

Minnen

Det var en gång
det minns jag
en prins och en prinsessa
och ett nostalgiskt då
Minns också
att någon mig närstående
tänkte att det nog kunde bli nåt
av sen eventuellt
Ett vagt hopp
minns jag tydligt att det fanns

Men nu är det nu som gäller
om ens det

Det är som det är helt enkelt

Varaformer

Varet, Äret och Bliret

Att det var som det var
och att det är som det är
det kommer man inte undan
Men det sätt
på vilket det blir som det blir
ja, kanske till och med
hur det sen blir
kan man förmodligen
påverka –
inte hur som helst
men inom vissa ramar
åtminstone något lite
om man tar i…

Men visst
man kan också manipulera minnet
eller bara minnas fel
och på så vis påverka
även hur det var

Och hur det är
är naturligtvis beroende
av hur man mår just nu
vilka sinnen man har påkopplade
om man tänker eller bara vegeterar
och så vidare

Varet och Äret
är i någorlunda mån
påverkbara och flexibla

Men mest osäkert
måste väl ändå Bliret vara

Det vete fan (eller nån annan potentat som inte heller finns)
hur det ska gå med allting…

Dikt tillägnad Vladimir Putin

Större delen av den här dikten skrev jag för 20 år sen; på den tiden varande blott halvgammal, fortfarande närande visst hopp om saker och ting.

Nu vet jag inte.

Makt

Vad med makt?
Att slå någon annan
på käften? En höger
uppercut på själen?
Att bestämma
vad någon annan
får eller inte får
företa sig?

Fullständigt ointressant
om ni frågar mig.
Totalt likgiltigt.
Livet är kort,
har inte tid
med sån skit.

Inte så länge det finns
Van Morrison i unga år
att lyssna till
Inte så länge
anteckningsboken, smörgåsen
pluntan och pipan
ligger och står där på bordet
och hundlokorna svallar grönvita
i det gunnarekelöfska sommarnattsdunklet
Inte så länge det finns
en enda tontung tvättställskonsol kvar
att med Randolph MacMurphy Nicholson
lyfta och vräka ut
genom gökbodårhusets fönster
Inte så länge människor finns
(gärna förvandlade till träd)
att insupa med vibrerande sinnen
inte så länge en enda
ännu icke avförtrollad
grubbelgåta
om jaget, självet, miget
medvetandet, existensen, alltet
återstår.

Nä, makt fördummar, sa Nietzsche
Å Stalin ä dö…

Men Vladimir Putin-jävlen lever
Än så länge…

Fluid Artforms

Don’t forget to högerklicka if you like it bigger.

Är detta verkligen jag?

Och vem stod som segrare…?

Ja, just precis, vem stod som ärofull Kycklingkrocket-segrare vid dagens slut, om inte Ers Eminens blogginnehavaren själv! Jomenvisst, efter sju timmar i Kransmossens sol, efter blott enstaka raseriutbrott med anledning av uselt spel, efter åtta segerrika matcher på raken, kunde han äntligen jublande sträcka armarna mot den blå himlen i klassisk segergest. Väl hemma i den 58,5 kvadratmeter stora 2:an på Söder (nedre Trandared) ruvade han (tuppruvning) nöjt vidare på den stora triumfen, samt unnade sig att ta en selfie med vandringspriset i högsta hugg:

Golf Croquet

Idag ska jag spela golfkrocket hela dan, i en tävling kallad Kycklingkrocket. Vi håller till på Kransmossen i Borås. Kom gärna och titta, om ni har vägarna förbi!

Den internationella sporten golfkrocket spelas med engelska bågar och engelska klot enligt enhetliga regler. Har inget med golf att göra, annat än att reglerna är enkla, precis som i golf. Bågarna skall gås igenom i en viss ordning. Den som först går igenom den båge som står på tur får 1 poäng, osv. Sex bågar finns på planen, plus en hindrande pinne i mitten.

Utrymmet mellan klotet och bågens pinnar är mycket litet, någon millimeter bara, så det är definitivt en precisionssport.

Här ett par länkar så ni kan förstå vad det handlar om: 1) instruktioner 2) elitspel.

Att ändå försöka det omöjliga

Mondnacht

Es war, als hätt der Himmel
Die Erde still geküsst,
Dass sie im Blütenschimmer
Von ihm nun träumen müsst.

Die Luft ging durch die Felder,
Die Ähren wogten sacht,
Es rauschten leis die Wälder,
So sternklar war die Nacht.

Und meine Seele spannte
Weit ihre Flügel aus,
Flog durch die stillen Lande,
Als flöge sie nach Haus

Joseph von Eichendorf (1788-1857)

Månenatt

Det var som hade himlen
Jorden stilla kysst,
Nu hon i blomningsskimmer
Om honom drömmer tyst.

Vindsmek i sädesfältens
Tunga vaggande ax
Skogarna susar stilla
Mildstjärnor mjuka som vax

Och slutligt min själ så bredde
Vida sina vingar ut,
Flög över stilla landen
Ej bort, men hem, till slut.

Översättning: J.T.Larsson (1950-)

Försöka det omöjliga: alltså att översätta poesi. Det går inte. Det bästa som kan hända är att det blir en ny fin dikt, släkt med den översatta, men annorlunda. Men det är ändå spännande och utmanande att försöka.

Gunnar Ekelöf – bättre än sprit!

Cybersnubblade över en artikel i Expressen från 28 december 2015, av Nina Lekander. Den hade samma rubrik som min rubrik ovan. Precis som Lekander har jag ett djupt och långvarigt förhållande till Gunnar Ekelöfs dikter. Ja, vissa dikter vill säga; vissa dikter har talat direkt till mitt hjärta – och till mitt intellekt vad det beträffar. De får mig att känna och tänka på en gång; allvarligt, glädjefullt, sensuellt, ångestladdat, suggestivt, osv. Andra dikter av Ekelöf får jag inte ut ett dyft av; de hoppar jag över bara. Så här skriver Nina Lekander bl.a.:

Ja, det är bara att bläddra på. Hos Ekelöf finns ju ungefär allt, inklusive bludder. Andra svenskspråkiga giganter inom lyriken – Stagnelius, Södergran och Tranströmer för att bara nämna några – är onekligen snävare. Ekelöf tar aldrig slut, pågår oavbrutet, svänger fett och kan med Walt Whitman utbrista: “Do I contradict myself? Very well, then I contradict myself, I am large, I contain multitudes.”

Annars vet jag inte.

Jag har ju doktorerat i litteraturvetenskap med en avhandling om rytm och poesi (se Om mig och mina sidor). Men jag är inte någon storläsare av poesi. Det är som med bildkonsten: vissa poeter umgås jag med då och då, på djupet. Ekelöf är en av dem. Jag skriver ibland dikter själv (senaste exemplet Halvblinda igelkotten jag), oftast drivs skrivandet av någon stark känsloupplevelse (tyvärr oftare av sorgsnare slag än av motsatsen). Kan också vara att jag tycker jag kommit på något, något jag inte kan skriva klar och tydlig prosa om. Kanske ett mått aningskunskap som jag bara kan ge ledtrådar till med en dikt.

Men är det inte otidsenligt alltihop? Vem har tålamod och tid idag att läsa några få ord sakta, eftertänksamt… I vår häftiga, snabba tid…? Nja… Jag är skeptisk… Ändå är vers den friaste läs- och skrivformen av alla; passar för såväl språkekvibrilister som dyslektiker, genier och imbecilla, det finns en dikt för alla. Allt är tillåtet i vers. Det enda som gäller: gör någon sorts intryck på läsaren.

Och det finns lyckliga dikter också! Avslutar med att återge flaggprydd sång, ur Gunnar Ekelöfs debutsamling sent på jorden från 1932 (jag är en väldigt morgonpigg människa, om ni undrar):

flaggprydd sång

morgonen vaknar blåögd och vinden öppnar fönstret för himlen bland vita moln och fladdrande gardiner

utanför kvittrar fåglarna pärlband i buskarna som knoppas och regndropparna glittrar som pärlor i det gröna gräset medan solskenet vältaligt berömmer de rodnande blommorna..

och trädenas händer välsignar stilla dagsljuset som lånar allting lugn och skönhet medan tysta svalor jagar evighetens insekt i den osynliga luften och solen spelar och sjunger GULD GULD! och hela den klara blå himlen i lungorna…