Kanske ett exempel på extrem aves-feminism? Eller åtminstone på ett mycket fritt tillfälligt parentalt förhållande? Nåt jävla curlande är det i vilket fall verkligen inte frågan om från storspoveföräldrarnas sida, den saken är klar.
Sen har vi storspovshonan, den frifräsiga, som drar tillbaka till Västeuropas kuster så fort hon bara hunnit kläcka äggen. All framtida skötsel lämnar hon åt maken att bestyra. Lite ball är ju att: på sin väg ner igen möter hon dom sista inkommande flyttfåglarna söderifrån. Spovhonornas flytt, i mitten av juni, beskrivs av Erik Rosenberg rentav som ”det första hösttecknet”. Medan hanen lämnar Sverige i juli, och ungfåglarna i augusti-september.
”Under flyttningstiderna – ofta om nätterna över städerna – ljuder tlyit-tlyitly-tly med ganska vemodig ton.”
Ur Flygbyken (2019) av Peter Törnqvist.
Måste har varit en uti-livet-kastad-ungdom jag fotade i Falsterbo härförleden, med andra ord. Ack ja, ack ja, jag kan ana hur det känns. Minns hur det var att ge sig av på min jorden-runt-utan-att-flyga-tur för åtta år sen, alldeles ensammen…
