Idag 15 juni 2022 släpper J.T. & The Soggy Bees singeln Fearless fri i världen (eng release). Finns att höra på Spotify:
Fearless kommer att inta en hedersplats i låtlistan när vi spelar på Hemgårdens innergård ikväll. Den handlar om att oförskräckt, med full sinnesnärvaro i behåll, blicka fram emot den postmortala tillvaron, efter vårt kortvariga besök i denna den bästa och värsta av världar.
Fearless
Fearless: Leaving all what’s left behind Fearless: Said and done’s gonna leave no sign Humming ’bout what’s been and gone Drumming on to whatever is to come
Fearless: Holding on to what I once used to see Fearless: Caressing what my senses kept telling me Embracing the world from north to south Bittersweet now, the taste in my mouth
Chorus: You can kill me if you like Don’t care much anymore There’s no nothing’s gonna dike Washing us all Into the sea of blight Running running From the burning gore Far away from shore Far away from shore Fearless to my mind Fearless gonna leave no sign Gonna leave no sign
Fearless: Croaked the raven: No no never no more Fearless: Struggling on and on whatever the score Worn down to the bone from numbness and disdain Faltering, stumbling in the pouring rain
Om ni hade problem med engelskan i Little Musgrave (se förra inlägget), eller om ni helt sonika var för slöa och slappa för att orka läsa hela den långa texten, så kommer här själva grundstoryn med mina egna ord, transponerad från vers till prosa och dessutom översatt till svenska, för att göra det ändå lättare för er.
Little Musgrave har fått namnet Lille Jon, Lord Barnard’s wife heter Esmeralda, och Lord Barnard själv har blivit Greve Gråman. Håll till godo:
Jo, det är ju så att lille Jon går till kyrkan den där söndan. Inte så mycket av religiösa skäl. Nä, det handlar mer om att han vill kolla in alla vackra damer som kommer dit, uppklädda i bästa söndagskyrkostassen. Och snyggast av alla är greve Gråmans fru, Esmeralda, det tycker Jon. Hon verkar inte tycka han är så ful heller, för dom kastar lite blickar på varann, å vips! Så har dom bestämt träff i hennes lilla lustslott Rosenro till kvällen. Jajamen, så snabbt kan det gå i en medeltida ballad minsann. I själva verket hade dom vart förälskade skitlänge, påstår dom båda. Fan tro’t…
Alltnog och emedan, en liten retlig väpnare hör och ser vad som händer, och han bestämmer sig direkt för å skvallra för greve Gråman. (Antagligen har han lite sluga baktankar på rätt många pengar i gola-lön, misstänker jag…) Ja, greven blir ju förbannad såklart, när han får höra detta. ”Talar du sanning har du förtjänat en rejäl hacka, men ljuger du så slår jag ihjäl dig!” muttrar han surt.
Greven ryter i och säger till alla sina hjälpgubbar där då, att dom ska rusta sig och hoppa upp på sina kusar. För nu ska det bli rida av: Mot Rosenrot! Fast inte med för mycket buller å bång, så Jon blir förvarnad. Men en av gubbarna är förtjust i Jon å blåser i ren ordertrots sitt horn för å varna (undras förresten hur det gick för han sen, jag menar, det troliga är väl att greven åtminstone lät hugga av’en en hand eller så; men inget sägs om detta i balladen).
Varningen var förgäves i alla fall. Jon var la lite orolig, tyckte han hörde nåt, där dom låg å gosade i sängkammarn på Rosenro, men Esmeralda lugnade honom. Hon var helt inställd på å vänslas i sänghalmen, och det gjorde dom med besked, skulle jag tro.
Men på morgonen bröta greven och hans gubbar in där i sovrummet och tog dom på bar gärning. ”Upp med dig å fajtas för ditt liv (din j-el!)!” vråla greven. ”Och klä på dig, för satan! Ingen ska komma å säga att jag slått ihjäl en naken man här.” Jon kommer la opp, men sakta som fan. Han är klart rädd som in i bänken, känner nog att det här barkar åt skogen fullständigt.
Greven har två bra svärd, och ger det ena till Jon. Och så blir det svärdfajt, envig kallade dom det på den tiden. Jon får in ett bra hugg och sårar greven rejält. Men nästa hugg är grevens, och det tar kål på Jon direkt. Greven frågar hånfullt vad hon Esmeralda, frun hanses, tycker om Jon nu, när han ligger där dö å blodig. Men hon ba, då ba, hasplar ur sig värsta kärleksförklaringen, trots det svåra läget. Hon känner nog på sig att det kvettar vad hon säger, hon blir ihjälslagen ändå.
Å mycket riktigt, den jävla greven delar frugan sin i två delar med sitt stora, blodiga svärd. Fy te fan… Han tycker han är tvungen å göra det, hedern (ha!) kräver det, typ. När han har gjort det är han ändå lessen direkt, å skriker om en grav att stoppa ner det älskande paret i. Det är bästa väpnaren och finaste frun som gått åt, går han på.
Verkar som han får men för livet av alltihop till på köpet. Han blir änna deppig och dyster, helt enkelt. Ja, inte undra på, säger jag, han får skylla sig själv. Han hade väl inte behövt ta i så där, kan en tycka. Kunde väl satt dom i fängelse på vatten å brö ett tag, och sen låtit udda va jämt, när det hade lognat ner sek lite…
Ja, det gäller låten Little Musgrave. Det är en s.k. traditional, med muntligt vidarebefordrad lyrics. Men jag har bara hört den med den irländska supergruppen Planxty, sammansatt av instrumentalister med stjärnstatus och sångaren Christy Moore. Moore har pietetsfullt redigerat den traditionella texten, och det är hans version jag ger er nedan.
Kan säga att cirka de första 10 gångerna jag hörde den här långa låten (nästan 10 min) grät jag. Nu, efter fyra decennier och kanske 100 lyssningar, gråter jag inte längre, men rörs fortfarande i mitt hjärta. Det handlar om ond, bråd död, men också om omöjlig kärlek – och jag finner det romantiskt till max, superromantiskt. Dessutom så utsökt väl framfört av Planxty, och inte minst av sångaren Christy Moore.
Men en god vän har påpekat, att det här bara är ett exempel på föraktlig hederskultur, med medeltida rötter förvisso, men spårbar ända fram till våra dagar, t.ex. i form av det förekommande kvinnoförtrycket i våra s.k. utsatta områden. Så kan det vara, men jag ser inte riktigt detta samband. Jag liksom glömmer det hemska våldet och blodet och upplever mest kärleken, och dessutom alla inblandade – t.o.m. den mordiske Lord Barnard – som på något sätt “ädla”; offer för en idiotisk hederskultur, tveklöst så, men trots allt (ibland hjälplösa, men ändå tappra) offer (eller, varför inte, hjältar…).
Nu är jag nyfiken på om ni har några åsikter i frågan, och dessutom lust att dela med er om dessa. Alltihopa har aktualiserats av att jag tagit mig före att göra en svensk fri version av denna gamla (medeltida?) ballad. Den hade världspremiär på byfesten i Uddebo i helgen, framförd av sångduon Únderfúnder (Marita P och jag). Återkommer till detta, men tills vidare ger jag erförlagan Little Musgrave, med Planxty.
Och så texten, inte helt lätt engelska, lite ålderdomlig förstås (har använt den som hörförståelse i skolan; uppgift: att återberätta storyn med egna ord), men helt begriplig. Och missa inte Christy Moores kommentar på slutet; en helt underbar irländsk touch på det hela.
Har du tappat din papperslappen Du människoslatt i natten? Nå, vad stod där att läsa? Räckte det livet lång näsa? Var det om ett gemytligt samlag, om än analt? Eller angavs kanske bara dagens datum icke-digitalt?
Ack, alla dessa frågor om livet är en nolla eller rentav en etta… Inte lätt å svara rätt på i Agenda-diskus- sionens hetta Tänk om det i stället nyansar sig upp och ner på en skala från ettan till femman Då sitter du där med din lemmen i klämmen! Då blir du satt på det hala! Då har det analoga tagit tabben på det digitala…
Samtliga texter till de låtar vi planerar att spela på Hemgården på onsdag (15/6) ligger nu i Låttexter här på bloggen; i rätt ordning dessutom. Orden i låtar jag gillar är viktiga för mig. Och eftersom jag gillar mina egna låtar, så betyder texten förvisso mycket där. Tyvärr hör jag numera nästan aldrig vad folk sjunger live, och inte är jag själv alltid precis något föredöme när det gäller att vara tydlig med orden när jag sjunger. Nu ger jag er chansen, ni som kommer och lyssnar på onsdag (plus andra ev. intresserade) att kolla in texterna i förväg i lugn och ro. Bra va!
De hade träffat varandra ett par, tre gånger, Franny och Niall. Första gången var när hon i vredesmod lämnade en föreläsning han höll, har glömt varför. Sen dissekerade de en död mås tillsammans. Han ringde på hennes dörr efter ett par dar, ville inget särskilt. När hon frågade varför han hälsade på sa han att det var för att de skulle tillbringa resten av livet tillsammans. Lite senare följde hon efter honom i smyg till en voljär (stor bur) med fåglar i. Där kysstes de. På kvällen blev det bröllop:
Vi gifte oss samma kväll som vi kysstes i voljären. Satte oss på våra cyklar och trampade hela vägen tillbaka till stan, stannade till vid en second hand-affär för att köpa en gammaldags, brun kostym till honom. Till mig en lång silkesklänning i mjuka, bleka persikotoner vars känsla jag aldrig kommer att glömma. Niall slank in i någons trädgård för att plocka vita blommor till mitt hår och sitt kavajslag och han visste vad alla hette, men valde bara några luktärter. Vår nästa anhalt var en stormarknad där vi köpte bröd och en flaska champagne. Hela tiden pratade han mumlande i telefon, använde sina pengar och sina kontakter till att snabbbt ordna med hindersprövning och en vigselförrättare som var tillgänglig direkt. Inte bara ett symboliskt bröllop för Niall Lynch, nej, absolut inte.
Jag sparkade av mig skorna vid hamnen och vi gick barfota till vattenbrynet för att möta havet. Han hade frågat var jag ville gifta mig och jag hade svarat här, på den här platsen, exakt där jag en gång hört sagan om en kvinna som förvandlades till fågel. En bit av mig hade blivit kvar här den dagen. Jag visste inte om jag skulle hitta den nu, eller lämna kvar en bit till. Blåheten draperade sig över oss, fyllde hela världen och med den vår hud. Förrättaren kom och vigde oss och vi gav till och med varandra löften som vi hittade på där och då, löften vi senare skämdes över och skrattande skrev om, och ur ögonvrån såg jag svanarna som gled runt med sina elegant krökta halsar och väntade på brödet som vi tagit med oss till dem, och jag såg att han hade ett födelsemärke bakom örat och en skrattgrop på höger sida av sitt leende och gyllene fläckar i sin mörkbruna ögon, fläckar jag inte hade sett förut. Vi tackade vigselförrättaren och skickade iväg henne så att vi kunde sätta oss och dingla med benen över kanten och dricka champagne och mata svanarna. Fåglarna snattrade mjukt. Vi pratade inte om något särskilt. Vi skrattade åt oss själva och drack direkt ur flaskan. Vi hade stunder av obegriplig tystnad. Han höll mig i handen. Solen gick ner, svanarna simmade iväg. Tårar fann mina kinder och hans läppar i mörkret.
Det var helt galet. Och ändå. Jag tvivlade inte, ställde inga frågor, hade bara en känsla av oundviklighet. Det här var meningen och jag skulle förstöra det en dag, men just nu var det mitt, och hans, och vårt.
Utdraget är hämtat ur Den sista migrationen, av Charlotte McConaghy (2021 [2020]) (s 133 ff). En märkvärdig bok. Vet inte om den är så bra, men riktigt märkvärdig är den.
Onsdag kväll nästa vecka, lellelörda, går det löst (ty: geht es los)! Då spelar J.T. & The Soggy Bees på Hemgårdens innergård. Det blir s.k. picknick-konsert. Man tar med sig egen mat och dryck – gärna vin (öl är för tungt och brännvin är för starkt). Vi är på scen från ca 19.00. (Om det regnar flyttar vi inomhus.)
Här är låtlistan, som den ser ut i nuläget (klicka på länkarna om ni vill få en försmak av hur låtarna låter).
(Alla låttexterna ligger nu f.ö. i avdelningen Låttexter.)
Nä, det är väl bättre att koncentrera sig på att älska en eller annan människa, enligt min ringa mening. Ett “land”, en “nation”, det är ju trots allt bara ett mentalt människopåhitt. Det finns bara i några människors hjärnliga föreställningsvärld. Vi tror att Sverige finns, men Sverige självt vet inte om att det finns. Eller nåt. Typ.
Och vad innefattar inte begreppet Sverige, om inte (blev det inte ett ‘inte’ för mycket där, eller?) en helvetes massa bra saker och en helvetes massa dåliga saker!? Massor av hedersknyfflar blandat med stora mängder skitstövlar. Rättvisor och orättvisor. Osv. Inte kan man älska allt det där på en gång, i en enda klump, liksom?
Förr brukade jag säga att jag var stolt över det det fina jämlikhets-rättvise- folkhems-välfärds-Sverige som skapades under socialdemokraternas 40-åriga makthegemoni. Visserligen till stor del grundat på det lyckliga faktum att Hitler inte tyckte det var lönt att erövra oss under 2:a världskriget, och att det icke krigshärjade Sverige därmed fick ett stort försprång framför övriga europeiska länder… Visserligen vände det också och började gå åt rejält fel håll från och med 80-talet nån gång, 90-talskrisen osv. Men ändå.
Sverige var väldigt anti-nationalistiskt i min ungdom; inte mycket trams med fana och nationaldag och sånt. Men i hemlighet, innerst inne, tyckte vi nog ändå, många av oss, att Sverige faktiskt var världens bästa land; det mest demokratiska, mest välfärdiga, mest trygga landet som fanns och som någonsin funnits. Egentligen var vi bäst, helt enkelt.
Långsamt, långsamt börjar det gå upp för oss, att så enkelt är det nog inte. Vi är kanske inte bäst på allt trots allt…? Fast fan vet om sossarna i ledande ställning har fattat detta. Dom tror fortfarande att dom är bäst, tror jag. Därför bör dom alltid styra Sverige, tycker dom. Det är bäst för Sverige, så är det bara. Detta trots att detta “statsbärande” parti sen länge slutat att ha några direkta visioner om ett bättre samhälle, utan övergått till att bara administrera och bestämma. (Inte för att de andra partierna skulle va nå bättre, för den delen.)
Jaja, detta var en ganska dålig, ogenomtänkt text om landet där vi bor, på den s.k. nationaldagen. Det var inte den där rejält utredande essän jag utlovade för två år sen. Kommer kanske nån gång i sinom tid, innan jag kolar vippen, får vi hoppas.
