Soggy skulle spelat på Hemgården ikväll. Men vi sköt upp det pga den pågående SM-veckan och alla gratiskonserter. Men nu har jag blett så h-es förkyld, så jag hade inte kunnat spela ändå! Och slipper alltså att gräma mig över att spelningen blev inställd!
Georgia O’Keeffe har länge varit en av mina absoluta favoriter bland bildkonstnärer (se inlägg ett, två, tre). 2013 besökte jag Georgia O’Keeffe Museum i Santa Fe, New Mexico. Bland alla fantastiska tavlor på väggarna hängde också en del O’Keeffe-citat på väggarna, bl.a. det här:
Denna sentens har jag tänkt mycket på sen dess. Inte minst på sistone, i ljuset av vissa människors jävla jiddrande överallt i världen (inte minst i Örebro t.ex.).
Men fan vet. Om vi kollar på de här två bilderna…
… och tänker oss att människorna på bilden till vänster (mina reskamrater från Madagaskar; mycket angenäma bekantskaper de flesta…) så att säga har innefattats och inneslutits i baobab-trädet på bilden till höger, så är det klart att… Tja, lite livlöst kanske… Djupt, men mindre för stunden kommunikativt, typ. Klart man kan prata med träd, men svårt å tjôta så där lite lagom ytligt om det som precis for runt i skallen…
Tja, jag vet inte. (Det är det enda jag är säker på.)
Besökte Berlin under några dagar i maj 2018. Tänkte skriva lite under rubriken “Minnesvärda resor 13”. Men så fick jag se de här bilderna på barnen, och tänkte att det är precis vad vi behöver nu. Lite hopp. Lite framtidstro. Det händer att man blir glad av barn…
Ja, glad av vad som uppenbaras i barns ansikten. Så kan man hjälpligt översätta några rader i en låt med Hannes Wader från 1972 (honom kommer ni väl ihåg?), som jag plötsligt kom att tänka på. Schon so lang (Sen så länge) är full av krig och nöd och elände. Men i de sista stroferna finns lite hopp:
Nicht nur Greuel geschehn Schon so lang Hab die Liebe gesehn Schon so lang Seh die Hoffnung, den Mut Seh den Glauben, die Glut Und was sich in Gesichtern von Kindern tut Schon so lang
Inte bara skräck har hänt Sen så länge Har sett kärleken Sen så länge Ser hoppet, modet Ser tron, glöden Och vad som uppenbaras i barns ansikten Sen så länge
Hannes Waders vinylalbum 7 Lieder står i en drickaback ute på vinden. Den är jävligt bra, faktiskt. Att den har 53 år på nacken har ingen som helst betydelse i sammanhanget…
Det är svårt att samla sig till att skriva något över huvud taget efter vad som inträffade i Örebro igår. Om det nu är så att masskjutningen där utfördes av en ensam psykiskt störd (får man ju förutsätta) man, får man nog tyvärr konstatera, att sådana händelser i princip är omöjliga att helt skydda samhället från.
Men vad man trots allt kan göra, är att arbeta för att det ska finnas så lite vapen som möjligt i samhället. Och självklart (FÖR HELVETE!!!) ska det inte gå att få licens för automatiska eller halvautomatiska vapen av vad slag det vara månde! Det sägs ju, att Örebro-mannen utförde sitt dåd med jaktvapen som han hade licens på. Kan någon vettig människa förklara vad man ska jaga med sådana här vapen? Se länk.
Tvåpipiga gevär möjligen, mer behövs inte för någon form av jakt, enligt min mening. Eller ska vi sträva mot att ha det som i USA, som haft upp emot 40 masskjutningar (definierat som skjutningar med minst 4 dödsoffer!) om året, de senaste två åren? Där man kan köpa i stort sett vilka vapen som helst i affären. Det är ju fullständigt sanslöst och otroligt att detta kan få fortgå år efter år efter år. Inte tänkte sig the founding fathers när dom skrev den heliga konstitutionen på 1700-talet, att vem som helst som hade lust och mådde lite dåligt skulle kunna köpa sig ett kulsprutegevär och meja ner några dussin oskyldiga skolbarn när som helst och var som helst!!!
Det är mänskligt att känna empati och ta hand om varandra. Men det är också mänskligt att köpa ett automatvapen och använda det för att skjuta ihjäl så många som möjligt på så kort tid som möjligt…
Ibland blir jag bara så led vid människorna och all skit vi håller på med…
Visst, samma nummer som vårt gamla telefonnummer i Broaryd: 101. När jag skulle ringa min kompis Sven, som bodde på Larsberg, inom Landeryds telefonområde, så fick jag veva på veven, vänta på svar: “Broaryd”, från den gamla (tror jag) telefonisten som förhoppningsvis höll sig vaken framme på telefonstationen (såg ut som ett vanligt hus). När hon hade svarat, begärde jag: “Landeryd”. Och så blev jag kopplad till Landeryd, där jag fick uppge Svens telefonnummer: 192, varpå han svarade (om han var hemma och inte hade begett sig ner till Tunnerbohultasjön för att ta sig en roddtur; såvida nu Nisse på Såget äntligen hade lagat åran).
Nu var det inte detta jag skulle tala om, utan låt nr 101. Den heter i nuläget Ragnar Rök (men skulle också kunna komma att heta Janne Hård, vet inte riktigt). Här är i alla fall texten. Melodin finns, men är än så länge instabil.
Ragnar Rök
Ragnar Rök han drog iväg när livet honom svek en stilig skugga av en man för ödets grymma lek Dom sa han lämnade en kvinna med ett hjärta vasst som sten o en grabb runt tio fyllda med en kind så mjuk o len
Det sas nåt om en stöt om bytet som grävts ner Ragnar fick ta höjd o fly tills ingen såg honom nåt mer En del sa att han sköt en man till döds med sitt gevär Men det var int’ens hälften sant och ingen såg nåt lik, jag svär
chorus/stick 1: Nej Ragnar Rök var lång o tunn ömskinnad som ett blad Aldrig att han slogs och svor en sorgernas nomad
Han luffa runt från stad till stad från Åmål till Pernod att folk undra vad han var för sort ja, det kan man väl förstå En del sa han var svag och slut dansar redan på sin grav men den som titta noga såg av vemod fullt: ett hav
chorus/stick 2: Om någon fråga Ragnar: “Du vad flyr du så ifrån?” “Tja, int’ har jag väl gjort nån mänska ont, eller ens begått nåt rån!”
Och helst i utomhuset i skogen höll han till med vildrosor och fågelsång på våren i april Men Ragnar gjorde rätt för sig tog dom kneg han kunde få plocka frukt och skotta snö slet ont och jobba hårt för två
Om nån gång han gurgla sig med whiskey o tog en tår på tand så var det bara välförtjänt och bra, man sa, från Hjo till Samarkand Ja, det var nåt mer med Ragnar Rök än blott en sliten slusk och narr o han lira som en gud, han var en jävel på gitarr
chorus/stick 3: Ragnar sadla sin Rosinante när solen röd gick ned “So long”, han sa, och drog iväg hans led var svår men bred (troligtvis x 2)
Och så här såg han ut (tyvärr inte längre med oss):
Fast egentligen handlar det förstås om mig, på nåt plan i alla fall…
jag är ateist ja jag är mer än så jag är antiteist jag är emot gudar ö.h.t.
ok såna gudar som nöjer sig med att stillsamt finnas i bakgrunden och liksom leva sitt eget liv dom kan jag acceptera
men dom som kräver att man ska dyrka dom offra till dom och hålla på göra precis som dom vill osv – annars… dom kan jag inte med bara verkar vara nån sorts egotrippade narcissister hela bunten
antiteist alltså mot-gudist typ så vad är jag då för? Jo, det stora finnas till- mysteriet, den trösterika gåtan vördar jag så gott jag kan med lugnt glädjefyllt allvar…
Konstnären heter Oswaldo Guayasamín, från Ecuador.
Jag har blivit smått förälskad i ordet förnimmelser. Det innefattar ju i högsta grad sinnesförnimmelser, och jag skulle vilja säga, att allt vi känner och tänker är beroende av våra sinnesintryck och sinnesförnimmelser. För inte kan vi tänka (intellektualisera) eller känna (emotionalisera) något över huvud taget, utan att vare sig se, höra, lukta, smaka eller känna (i betydelsen beröring)?
Men förnimmelse har också betydelser som aning, förkänning, varsel, intuition, skymt osv.
I en bok jag läste (Olive igen av Elisabeth Strout) för två av karaktärerna en dialog om magiska ögonblick i livet, då man tycker sig ana det stora mysteriet… Svårt att i ord uttrycka det där, men jag kände igen mig. Jag har varit med om några få sådana tillfällen. Och det slog mig att ordet förnimmelse kunde passa bra för att beskriva det man känner och tänker i sådana lägen; det som egentligen inte går att beskriva med någon form av klarhet.
Det här fick mig att plita ner två små dikter. De handlar om ett sådant där magiskt ögonblick. Poesi ska ju vara en bra form för att uttrycka det outtryckbara… Det här är den ena; att läsas helt otidsenligt sakta och begrundande:
finnas till
att ha en förnimmelse av helhet att känna sig vara en del av alltet att förnimma kosmos i kaos ögonblick av känslig insikt sällhetsögonblick att förnimma mysteriet och inte finna mysteriet skrämmande att finna gåtan trösterik livets gåta inte mitt eget liv men att det finns liv över huvud taget allt detta före detta döda som nu är levande en stund för att sen återgå till det dödas rike igen att det finns något över huvud taget att den tillfälliga anhopning av molekyler som jag kallar jag och andra kallar du finns till
lägg därtill ännu mycket märkligare – att jag är medveten om att jag finns till!
och att ovanför och under mig omkring mig finns hela den stora vida världen hela universum
Så här kan det gå om man bälgar i sig mer än tio enheter setvåhåfemohå (C2H5OH) i veckan, alternativt mer än fyra enheter av samma sort på en gång (eller åtminstone vid samma tillfälle) en gång i månaden eller oftare:
bild av Lasse Åberg
Detta är alltså en alika, eller i dagligt tal, en fyllkaja, eller i ännu dagligare tal en kaja, som fått för mycket innanför västen. Den är inte längre ens rund under fötterna, utan snarare rak i ryggen, eller i dagligt tal dyngrak.
Den är med andra ord full som en alika, eller om man så vill full som den alika den är. Den lever sin bestämmelse kan man säga, den är helt enkelt sig själv.
Måhända idka dessa alikor ett sunt och hälsobefrämjande leverne, ity det vimlar av desamma i grannskapet… De ter sig icke på långanvägar lika leabrutna som Ers Undertecknad, där han haltar fram med sin droppfot…
Många ”gammelmedier”, tidningar, radio, tv i såväl USA som i t.ex. Sverige, rapporterar oerhört frekvent om Donald Trumps lögner, fascistoida beteende och brottsliga aktiviteter.
Men Donald kunde inte bry sig mindre (couldn’t care less). De här rapporterna går visserligen hem bland Mr T:s fiender. Men än sen, dessa är ju redan förlorade. Trumps anhängare däremot, ser varje sådant angrepp på sin hjälte, från det korrumperade, elitistiska, vänsterliberala etablissemanget, som politiskt betingat, som lögnaktiga, partiska inlägg, överhuvudtaget inte att lite på.
Så faktum är, att Trump snarast tjänar på gammelmediernas kritik. De bidrar om inte annat till att han står i fokus hela tiden. Allt han säger, allt han gör, får en enorm uppmärksamhet.
Om de etablerade medierna kunde vara lite kyligare i stället, lite sparsammare, mer sakliga med sin kritik, inte köra med de svartaste rubrikerna om T:s utspel, kanske till och med strunta i en del av vad han vräker ur sig; eller åtminstone flytta det till en mer undanskymd plats i sina publikationer… Det vore negativt för Mr T… Men det kommer inte att ske. Medierna lever ju på att skapa sensation, väcka uppmärksamhet och, inte minst, på att oroa, skrämmas. Sådant säljer lösnummer, lockar lyssnare och tittare.
Sedan har Donald Trump sina egna mediekanaler, som Truth Social via nätet, som effektivt når dem som röstar honom. Och på X/Twitter har han 99 miljoner följare på sitt konto. Här kan han ljuga så mycket han vill; alla tror honom ändå.
Sammanfattningsvis: Ju mer vi kritiserar Donald Trumps lögner och narcissistiska maktmissbruk, desto bättre går det för honom.