I mitt pågående sökande efter konturen i livet, som ett led i min brevväxling med mitt kosmiska urpsrung (se tidigare inlägg Självkänsla) snubblade jag över ett Carl Jonas Love-citat:
Ack, och ändå – Varför är den goda dum – Varför är den kloka ond –Varför är allt en trasa?
Carl Jonas Love Almqvist,Törnrosens bok, 1833
Denna outgrundliga snubbling föranleddes av funderingar kring funderingar jag hade på den ödsliga Avondale Motor Camp, utanför Auckland, Nya Zeeland, vid juletid 2016. Så här formulerade jag mig:
Varför kan inte jag bara ligga och låta minnena strömma genom mig?
Varför kan jag inte bara stå och stirra ut genom ett fönster länge länge och iaktta det jag kan se genom fönstret?
Varför kan jag inte bara sitta och vara lugn och vänta?
Varför är jag så rastlös?
Varför denna oro?
Varför är jag inte som Toru Watanabe?
Härvid utbrister ni förmodligen inte i ett Vem faaan är Nisse Hult! (som Åke Grönborg (eller var det Lars Ekborg?) i den berömda tärningsspelsketchen i teveprogrammet Estrad 1967), men fastmer i ett irriterat: Vem faaan är Toru Watanabe?
Jo, Toru Watanabe är huvudpersonen i Haruki Murakamis roman Norwegian Wood, som jag läste vid tillfället. Ett av de viktigare skälen till att den fascinerade mig var att Watanabe hade just de där icke-rastlösa, mindfulla egenskaperna och förmågorna som jag så länge eftersträvat.
Förutom fördjupande, hade det varit praktiskt, menade jag, att lugnt kunna meditera, eller för den delen vegetera, ”värpa ägg”, som vissa plägar uttrycka saken. Praktiskt för att kunna låta tiden gå när man har tid över, som där och då på ödsliga Avondale Motor Camp inte minst. I väntan på att man går upp och äter frukost. I väntan på något. Att lugnt vara närvarande i stunden för att sen, när tiden är mogen, göra det man ska.
Men jag hade inte den förmågan, konstaterade jag.
Tankarna for som skottspolar i huvudet. Nå, än sen då, genmälde jag trotsigt!? Och? Det är väl inget att oroa sig för? Låt dom fara, låt som skotta och spola som dom vill, för fan!
Tilläggas kan, att efter min långa cirkumglobala resa har jag blivit bättre på dylik antirastlös äggvärpning, eller låt oss kalla det reflektion, meditation, mindfulness… det låter bättre. Åstadkoms bl.a. genom långvarig, flitig övning under sammanlagt 50 dygn till sjöss på de väldiga oceanerna.
Liked this post? Follow this blog to get more.