Nåja, hemåt var det väl inte jag seglade idag, snarare bortåutåt eller så. Men målet för färden var just Mingulay, en ö 18 km söder om Barra.
Det är så att vi har sjungit The Mingulay Boat Song i kören Vilda Röster; en s.k. sea shanty; låter så här med Fishermen’s Friends, och så här med The Longest Johns (long johns = långkalsonger…). Så jag tänkte att när jag nu ändå häckar på Barra en vecka, så måste jag absolut besöka Mingulay också.
Så blev det. Och jag blev verkligen inte besviken. Förutom fantastisk natur och tusentals sjöfåglar (som jag ska återkomma till) fascinerades jag av historien om människorna som levde här (Wikipedia skriver utförligt om detta). Ön är nu obebodd, de sista invånarna lämnade Mingulay 1912. Men innan dess levde och verkade människor här i två tusen år. Och hur de måste ha levt… Inte så mycket på fiske, fick jag veta; det har aldrig funnits någon hamn här. Den lilla byn låg ändå nära den här för västvindar skyddade stranden med turkos vatten och guldgul sand:
Men mingulianerna livnärde sig på vad jorden kunde ge, de hade får och lite boskap, de samlade sjöfågelägg, osv. Det måste ha varit ett hårt liv med mycket umbäranden. Det kändes mycket vemodigt att se de ruiner som finns kvar efter deras strävsamma liv.
Det här är gamla skolan, byggd 1859:
Och det här är nya skolan, uppförd 1881. Den var tänkt för 30 elever, men under en period trängdes så många som 48 skolbarn här. John Finlayson var lärare här från 1859 till 1904. Han kunde både engelska och gaeliska, vilket var helt nödvändigt. Alla barnen, åldrar från 4 till 14 i samma klass, hade gaeliska som modersmål. Ingen av dem hade en aning om alfabetet, när Finlayson påbörjade sitt livsverk.
Liked this post? Follow this blog to get more.