Det är så jag ser mig själv: som en som vill längst upp, längst ner, längst ut, längst in, längst bort, längst hem… Som är nyfiken på hur det ser ut bakom nästa krök, nästa kulle m.m., m.m. Som tror att gräset kan vara grönare längre bort…
Dessa ytterligheter har också en koppling till innerligheterna: tänker att djupa upplevelser och erfarenheter vänta om jag lyckas ta mig längst upp, etc. Heta ytterlighetsinnerligheter är att föredra framför ljumma trevligheter.
Så har det varit. Men kanske inte fullt ut lika mycket så längre. Det fick jag klart för mig igår morse. Då steg jag ut ur min stuga så glad och alert (“jag försäkrar, det lilla besvär’t ä de värt, för att få lyssna till foglarnas morgonkonsert”; Povel Ramel i Småfoglarne(-a)) i akt och mening att genast bestiga ön Barras högsta topp: Heval heter den, 384 m hög. Min stuga lär befinna sig på 10-20 m.ö.h., så det blir sisådär 370 höjdmeter att övervinna. Nån stig fanns inte, bara småsank ljungmark och kråkbärsris till en början.
Det gick inte. Halvvägs upp övervann lusten att inte flåsa som en flåsbälg mer lusten att nå toppen. Att jag har avbrutit ett dylikt toppförsök, det har inte hänt många gånger i livet, det kan jag säga.
Och inte nog med att jag avbröt, jag kände mig glad och nöjd med att göra det. Kändes hur bra som helst att sluta flåsa och kämpa, och i stället sjunka ner till marken och försöka ta snygga närbilder på de obefintligt små och få örter som kunde ses här och var i den karga marken. Och sen gå ner igen, utan att nå toppen…
En art orkidé i miniformat fanns det i alla fall.
Att ta närbilder på dessa små är väl också exempel på en sorts innerlighet, kan jag tro.
Liked this post? Follow this blog to get more.