Virkesåkerpromenad

Idag tog jag en promenad i det som förr kunde kallas skog. Numera är det mest frågan om virkesåkrar eller granplantager. Det finns inte mycket egentlig skog kvar i Sverige, dvs. en blandning av olika trädslag, barrskog och lövskog, undervegetation av t.ex. blåbärsris, gläntor, ungskog, gammelskog… I stället finns det ett överflöd av planterade granar, mer eller mindre tättstående; monokulturer utan biologisk diversitet, med ett enda syfte: att växa så snabbt som möjligt (förhoppningsvis inte lägga sig platt för första bästa storm, eller duka under som lättåtkomligt barkborremumsmums) för att så kalavverkas med så stor ekonomisk vinning för ägaren som möjligt.

Det är en styggelse, enligt min ringa mening…

Det är också en verklig utmaning för en fotograf att finna motiven i detta människoskapade moraslandskap och inte bara bli deprimerad och ge fan i alltihop… Jag tog några bilder i alla fall; estetiserande misärografier till stor del, märk väl, dvs. jag anstränger mig för att se det sköna i det fula. Bilderna finns på Flickr, en sight som är bättre ägnad att visa bilder än denna hemsida.

Liked this post? Follow this blog to get more. 

4 reaktioner till “Virkesåkerpromenad”

  1. Ja, det är sorgligt. I dag låg jag efter en timmerbil från Svenljungahållet. Såg genast att det var tämligen rejäla stockar på lasset. När han svängde av mot Varberg och Värö Bruk såg jag också de stockar som låg på själva lastbilden. Det var gigantiska granstockar, något rötangripna. Jaha, där åker en gammelskog till, var min reflektion.

    1. Sorgligt var ordet… Ja, det händer faktiskt att jag verkligen sörjer över skogarnas utarmning och försvinnande. Och detta trots att jag annars i mångt och mycket är ganska avtrubbad numera. Det är ett slags försvarsreaktion; man orkar inte riktigt ta in allt förödande som händer. Märkligt också att fundera över hur man egentligen inte riktigt tar in det som pågår och pågår – förrän man plötsligt står där med sin tvättade hals, inför fullbordat faktum… Hur fan kunde bli så här?! Jag menar, hade någon talat om för mig för 57 år sen, när jag började skåda fågel, eller för ännu längre sedan, när skogen blev som mitt andra hem, min fantasieggande lekplats – hade någon då talat om för mig hur det skulle komma att se ut i denna skog år 2020, ja då hade jag blivit totalt vansinnig och börjat slå vilt omkring mig. Det hade väl inte gjort mycket nytta kan jag tro, men det hade varit ärligare, sundare, mer biosfäriskt rimligt…

  2. Så är det, precis så. Men fina bilder, där du finner skönheten detaljerna, blev det ändå.
    Och en sak vill jag tillägga. Du skriver om kalhyggesbruket och största möjliga vinst för ägaren. Men framförallt för skogsbolagen. Att vara leverantörer en masse till massabruken är det rådande skogsbrukets största uppgift.

    1. Ja, rätt så, Marita. Även om dessa stora skogsbolag ofta också är skogsägare, och odlar sina egna virkesåkrar, antar jag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *