Jo, skulle vilja göra ett personligt tillägg till förra inlägget om språkets rituella funktion. När jag gick i realskolan för ett tag sen (1963-67) brukade min mor ibland förhöra mig på läxorna på morgnarna (medan jag smaskade i mig de två mackorna med mosat ägg som var standardfrukost). Var kanske inte så vanligt i arbetarklassfamiljer som vår, jag vet inte. Det hände antagligen då och då, att morsan inte förstod så mycket själv av det hon förhörde mig på.
Allra intensivast blev förstås förhören när vi skulle ha prov; skarpt läge, med andra ord. Och dessutom, som avslutning på provförhören, krävde jag att min arma moder skulle yttra den magiska formeln: Jag tror att det går bra för Jörgen på provet idag. Det hände att morsan tyckte jag kunde så dåligt på förhöret, att hon inte ville utsäga formeln. Men jag tvingade henne ändå till det (och eftersom hon var alldeles för snäll gjorde hon som jag ville). För, sa jag: “Det spelar ingen roll om du egentligen tror det kommer att gå bra på provet eller inte. Det viktiga är att du säger orden, så blir det så.” Jag var övertygad om, att om hon bara uttalade den magiska formeln, så skulle provet gå bra.
Det fungerade också nästan alltid, märkligt nog. Till stor del berodde detta säkert på att jag var ganska duktig i skolan, jag “hade läshuvud”, som det hette. Men att jag trodde så fullt och fast på den där formeln kan utan tvivel också ha haft sin psykologiska betydelse.
Alltnog, ett utmärkt exempel på språkets rituella funktion, där resultatet av det som utsägs är i fokus (se förra inlägget).
Liked this post? Follow this blog to get more.