Har ni hört talas om sparven som vägrade göra som alla andra och flytta söderut på vintern? Han tyckte han hade det bra där han var; gott om mat och trevligt sällskap. Så småningom blev det ändå så kallt och eländigt att han drog iväg mot södern. Men, ack o ve! Isbildning gjorde vingarna så tunga att han störtade mot marken. Men (igen), under över alla under, han hamnade i en varm och god gödselstack; tillräckligt varm för att börja smälta isen på vingarna. Av detta blev sparven så lycklig att han började sjunga. Det hörde gårdskatten, och åt upp honom direkt.
Vad är då sensmoralen i denna historia?
Jo, om du är lycklig och glad där du ligger i skiten – berätta det inte för nån!
Liked this post? Follow this blog to get more.