Jag lyssnade till Göran Rosenbergs krönika i P1-programmet Godmorgon världen i natt (somna om-terapi). Han slutar med att fråga (se nedan) om något av det han säger är tillämpligt på något eller några av de partier som deltar i det svenska valet om två veckor. Frågar han mig så är det till 90 procent tillämpligt på (nästan) alla de åtta partierna i den svenska riksdagen idag (se särskilt stycket “I stället har vi fått partier…” och följande). Så var det inte när jag var ung för 50 år sen; procentsatsen var betydligt lägre i alla fall…
Om någon vecka kommer Storbritannien att välja ny premiärminister efter Boris Johnson. Eller rättare sagt, om någon vecka kommer högst 200 000 medlemmar i det brittiska torypartiet att välja ny premiärminister i ett land med 67 miljoner invånare, dvs 0,3 procent av befolkningen kommer i praktiken att avgöra vem som ska leda landet. Dessutom inte ett särskilt representativt urval ens av torypartiets väljare; äldre, manligare, vitare, rikare, etc.
Nåväl, säger nu någon, så kan det bli i en parlamentarisk demokrati.
Partimedlemmarna, vilka de än är, väljer ordförande, och om partiet råkar vara regeringspartiet så väljer man i praktiken också landets ledare.
Så valdes ju också Magdalena Andersson, av medlemmarna i det socialdemokratiska partiet, även om det parlamentariska underlaget för hennes formella tillträde som statsminister var bräckligt.
Vilket åtminstone för mig väcker frågan; vilka är de där partierna numera?
Eller snarare, vilka är de där partimedlemmarna, som ibland kan avgöra vem som ska bli landets ledare.
I Sverige har de till att börja med blivit allt färre. För trettio år sedan hade socialdemokraterna, moderaterna och centern tillsammans över en halv miljon medlemmar. Idag återstår mindre än en tredjedel – och trenden är fallande. Allt färre väljer att gå med i ett politiskt parti.
I den mån de politiska partierna en gång var tänkta att bilda opinion för skilda idéer och ideal för hur samhället ska styras, så gör de det med allt färre medlemmar. Man kan dessutom misstänka att de allt färre som väljer att gå med i ett politiskt parti blir allt mindre representativa för de alltfler som väljer att inte göra det.
Samtidigt har partierna gjort sig allt mindre beroende av sina medlemmar för sin verksamhet och sin politik. Det är sant att partierna har kongresser eller stämmor där medlemmarna beslutar om program och inriktning, men det är också sant att partiledningarna i sina utspel och ställningstaganden alltmer styrs av andra hänsyn. Ignorerade kongress- eller stämmobeslut hör numera till den politiska rutinen.
Istället har vi fått partier som säger sig lyssna till sina väljare, vilket inte är detsamma som att lyssna till sina medlemmar. Det är naturligtvis inget fel att lyssna till sina väljare, vilka de nu är, och hur man nu lyssnar till dem, men det ligger nära föreställningen att partier är till för att säga vad väljarna vill höra, vilket inte är vad partier en gång bildades för. Partier bildades en gång för att påverka väljarna med sina idéer och förslag. Den som aktivt ville påverka ett partis idéer och förslag fick gå med i det.
Så fungerar det knappast längre. Vad partierna har att säga, deras budskap om man så vill, verkar alltmer påverkas av vad opinionsanalyser visar att deras väljare vill höra. Vad deras väljare vill höra verkar i sin tur mindre påverkas av vad partierna säger och mer av vad som sägs i den digitala världens alla påverkanskanaler – där det ofta är svårt att veta vem som vill påverka väljarna till vad – och varför.
Däremot lätt att se hur det kan öka misstron mot vad partierna har att säga, eftersom partier som tror sig behöva säga vad väljarna vill höra, och därför är beredda att kanske säga en sak ena dagen och en annan nästa, förlorar i trovärdighet. Och därmed sin förmåga att säga något som väljarna inte nödvändigtvis vill höra, men som kanske måste sägas ändå.
Risken med en sådan utveckling är att partierna kan komma att styras av krafter och opinioner som de själva inte längre kan påverka.
Ett avskräckande exempel är det republikanska partiet i USA som idag styrs av krafter och opinioner som driver partiets företrädare att inta alltmer extrema positioner, och till alltmer självutplånande lojalitetsförklaringar med en auktoritär ledare som i grunden föraktar dem, men som likväl anses kontrollera den väljartiger som de alla matat och som de alla nu rider på, och som i varje ögonblick hotar att sluka dem.
I vad mån något av det jag här har sagt är tillämpligt på något eller några av de partier som om två veckor får sin dom av de svenska väljarna överlåter jag åt lyssnarna att avgöra.
Göran Rosenberg, i Godmorgon världen 28/9 2022.
Liked this post? Follow this blog to get more.