…. så hade jag blivit så in i h-e förbannad. När jag tänker på den svenska skolan, alltså. Men jag är förbi detta stadium sen länge. Ändå har jag under stora delar av mina 40 yrkesverksamma år jobbat som lärare, och borde åtminstone brista ut i gråt. Har just läst en serie artiklar om skolan i Kvartal. Det var rubriker som: En skola för röstboskap i Södertälje, Från “Aldrig våld!” till “Bara lite våld!”?, Den svenska skolan som säkerhetsrisk, Brev till en lärarstudent och sist men inte minst (bäst) Därför är Finlands skolor bättre. Ur den sistnämnda, av Erik Cardelús, doktor i didaktik och forskare i pedagogik, saxar jag:
Varför betraktas läraryrket som ett misslyckat yrkesval i Sverige, medan de bästa 15 procenten i en finsk akademisk årskull väljer yrket? Till den finska lärarutbildningen kan följaktligen de allra bästa studenterna rekryteras och ytterst få av dem hoppar av, medan intagningspoängen i Sverige är nästintill obefintliga och avhoppen mycket höga.
Alla finska lärarutbildningsnivåer leder också till en magisterexamen (motsvarar en master i Sverige), vilket öppnar för att under yrkeslivet bedriva forskning. En tidigare kollega brukade anmärka att ”det hemmavid räcker med en fullgjord gymnasieutbildning och att kunna skriva sitt namn i ett formulär, för att kunna ansvara för dagens och morgondagens kunskapsutveckling hos trettio unga individer”.
Ännu mer framgångsrikt än Finland är numera Estland, vars elever presterade högst inom OECD i den senaste PISA-undersökningen 2018. I Europa har de estniska eleverna de högsta resultaten i såväl läsning, matematik och naturkunskap. Vad är det då som kan tänkas ligga bakom Estlands vinnarstatus inom skolområdet?
Även här återkommer några få saker. För det första att de estländska lärarna är högutbildade, har hög tilltro från omgivningens sida och att de lämnas till att göra det som de är experter på – att undervisa. För det andra är skillnaderna inom det estniska skolsystem små, andelen lågpresterande elever är färre än i något annat europeiskt land. Därtill är skolsystemet sammanhållet, samarbetsinriktat och det satsas mycket på de yngre åldrarna. Detta bäddar för att föräldrar skickar sina barn till närmaste skola, med tilltro till att de kompetenta lärarna där gör sitt jobb och att skolans elevunderlag inte är ett negativt segregerat sänke.
Tilltro framför toppstyrning, kollegialt samarbete snarare än kommersiell konkurrens, stabilitet i stället för snabbföränderlighet – kan det var så enkelt? Till detta ska läggas den allra viktigaste faktorn: ett system och ett samhällsklimat som på ett tydligare sätt värderar vår viktigaste samhällsbärande yrkeskår – lärarna.
Cardelús sätter lärarnas status och roll i centrum, samt hänvisar till vissa aspekter på rådande samhällskultur, när det gäller att förklara varför den svenska skolan är så mycket sämre än den finska och den estniska. Jag instämmer.
Liked this post? Follow this blog to get more.