Jag har inga bilder från den här passagen för fem år sen, typiskt nog. Beror säkert på att det kändes så jobbigt och osäkert. Jag hade alltså anlänt med segelbåten Quest till den lilla byn Portobelo på Panamas kust. Vrålaporna konserterade i gryningen. Därifrån kunde jag ta en buss till Panama City, inga problem. Men i Panama City kändes jag mig inte väl till mods, vet inte riktigt varför. Skurkstat osv… Inget speciellt hände dock.
Med uppbjudande av alla mina digitala färdigheter lyckades jag boka en bussbiljett till Costa Rica. Bussen gick sent på kvällen, så jag visste att jag också skulle passera gränsen sent, efter mörkrets inbrott. Sen skulle jag stiga av i Uvita, en liten Costa Ricansk by, mitt i natten. Men jag hade bokat ett logi där. Gränsövergången från Panama till Costa Rica var bland det jobbigaste på hela resan. Så här beskriver jag den i Dagonattboken:
Installerade mig i bussen nästan en timme i förväg, vilket jag inte var ensam om. Det fanns en liten tv-skärm på sätesryggen framför. Där kunde man se film, spela spel. Hade dessutom tjock bok med mig: A Dangerous Fortune, by Ken Follett (ganska bra, han är skicklig i sin genre, Follett). Snackade lite med mannen som satt bredvid dessutom, på spanska… Visst har spanskkursen gjort nytta. En väldigt god sak var att bussbolaget (Tica Bus) serverade mat och dryck med jämna mellanrum; det ingick i den dyrare executive-varianten av resan som jag valt.
Gränsövergången var rejält jobbig. Först kliva av vid Panama-gränsen, ta fatt på sin resväska. Stod en snubbe vid bussdörren och ropade upp mitt namn, och ville ha mitt pass (bland några andra, utlänningar i första hand, tror jag). Kändes inte alls bra att skiljas från passet. Han dillade om policia, interpol, och fan vet allt. Alla passagerarna och allt bagaget in i speciellt rum, dörrarna stängs. Samtliga ropas upp: Jorgen Thomas? Presente, svarar jag. Lyckas få tillbaka mitt pass. Ett tag tappar jag ögonkontakten med min ryggsäck (samtliga väskor har ställts upp på rad) och blir naturligtvis skitnervös. Men jag hittar den igen. Knarkhundsniffning följer, därefter öppnas alla väskor och rotas i. De är inte så där supernoga dock.
Sen tillbaka med väskorna i bagageutrymmet på bussen. Passagerarna till passkontroll, långsamt, långsamt, stämplar och en dollar kostnad.
När detta är klart blir det att promenera över till Costa Rica-gränsen, ca 100 m. Där ny passkontroll. Bussen kommer, väskorna ut igen, samtliga öppnas.
Allt det här tog nog ungefär två timmar. Nu återstår problemet hur jag ska försäkra mig om att de stannar och släpper av mig i Uvita. Och framför allt: måste se till så inte min stora väska ligger blockerad av en massa andra väskor som ska vidare till San José. Jag meddelar chaufför och andra inblandade på bruten spanska. Min sittgranne hjälper mig att hålla koll på hur vi närmar oss Uvita med hjälp av sin telefon.
Men allt gick väl. Vi var framme i Uvita strax före 23.00. Hittade Tucan hotell utan problem, dessutom en kvinna som tog emot. Hon skulle just stänga ner, men innan dess fick jag min nyckel och hon visade mig den lilla tropikhytt/greenhouse, där jag skulle sova. Det var helt öppet ut, förutom myggnätsvägg, så allting hördes; fåglar och annat trevligt, men tyvärr också den alldeles för närbelägna vägen. Ingen luftkondis, men det är precis lagom att lägga sig i kalsongerna utan någon filt eller täcke i den tropiska natten. Sov mina timmar som vanligt, plus lite slumrande till svensk radio under morgontimmarna.
Ovanstående illustrerar lite grand hur man måste vara med och ha koll hela tiden, när man reser på egen hand. Nästa dag i Uvita bytte jag från min pittoreska, öppna (men ljudliga) tropikhytt till det här mysiga rummet, där det egendomligt nog satt en älgtavla på väggen:
Liked this post? Follow this blog to get more.