Vietnam var naturligtvis extra intressant för min generation att besöka. Vi hade ju varit unga mitt i 60- och 70-talets vänstervåg, engagerat oss i protesterna mot Vietnam-kriget. Nu, ungefär 40 år senare vallfärdade vi (tillsammans med en aldrig sinande ström av vördnadsfulla vietnameser) till Ho Chi Minhs mausoleum i Hanoi:
Och vi gick på krigsmuseum:
Vi förfasades och förundrades hur små hål i marken antingen kunde dölja en dödsfälla för fienden, eller också vara ingången till kilometerlånga, underjordiska tunnelsystem där vietnameserna kunde söka skydd mot det amerikanska bombregnet.
Minns att jag frågade vår utmärkte vietnamesiske guide om han var stolt över att hans lilla land så tappert och framgångsrikt hade krigat mot en så på papperet överlägsen fiende som USA. Han svarade att “stolt” var ett ord han inte skulle använda. Krig är bara så fruktansvärt. Snarare kände han sorg över att hans landsmän hade måst genomlida detta.
Kan undra hur de här tjejerna har det nu för tiden? Det är i alla fall fred i landet, till skillnad från hur det var för flera generationer vietnameser före dem.
Liked this post? Follow this blog to get more.