Om man inte är kott av igeltyp, så kollar man ju givetvis på fotboll just nu: Liverpool mot Manchester City. På Anfield, Liverpools hemmaarena alltså; “you’ll never walk alone”, the Kop etc. Men annars talar det mesta för Man C; i stort sett inga skador för tillfället, de stora spelarna – Kevin de Bruyne, Phil Foden, Haaland m.fl. i storform.
Och så rivaliteten mellan coacherna, Jürgen Klopp och Pep Guardiola… För 15 år sen, när jag älskade Barcelona, med Leopold Messi, ja då älskade jag också Pep Guardiola, som utklassade tråkspelsidioten José Mourinho. Men nu är jag mycket mer tveksam. Får jag välja mellan de Pep eller Klopp, ja då väljer jag definitivt Klopp. Av flera skäl; spelfilosofin, men också det personliga. Jag är mycket mer kompis med Jürgen Klopp nu för tiden, än med den alltför om sin egen förträfflighet övertygade Pep G.
Snavade över nedanstående dikt i jons. Tyckte den var så j-a bra (sniff sniff, egetberömmet luktar lite, men va f…), så jag fick lust att wiederhola den. Ursprungligen visade den sitt lite spetsiga, nosiga tryne 17 april 2022. Den handlar om en kotte av igeltyp, men också om mig, tror jag.
Halvblinda igelkotten jag
Halvblinda igelkotten jag försynt i lövhögen lever Nosar mig fram Tassar lågmält mina rundor Mumsar omnivoriskt på det jag finner En jordlöpare där En tvestjärt där
Undviker tvåbeningarna Om ändå slika möter kurar boll med taggarna ut Ligger stilla väntar Vill slippa dem Vill vara ifred
Ja, det är ju Internationella Kvinnodagen, 8:e mars, idag, om nu någon har missat det.
Nedanstående citat av Susan Sontag (The Double Standard of Aging, 1972) dök upp på Facebook. Tyckte jag var bra, så jag översatte t.o.m.
Women have another option. They can aspire to be wise, not merely nice; to be competent, not merely helpful; to be strong, not merely graceful; to be ambitious for themselves, not merely for themselves in relation to men and children. They can let themselves age naturally and without embarrassment, actively protesting and disobeying the conventions that stem from this society’s double standard about aging. Instead of being girls, girls as long as possible, who then age humiliatingly into middle-aged women, they can become women much earlier — and remain active adults, enjoying the long, erotic career of which women are capable, far longer. Women should allow their faces to show the lives they have lived. Women should tell the truth. […] An instrument of oppression, says the author, is the social covention that aging enhances a man but progressively destroys a woman. […] This society allows men to have a much more affirmative relation to their bodies than women have.
I min översättning:
Kvinnor har en annan valmöjlighet. De kan sträva efter att vara kloka, inte bara trevliga; vara kompetenta, inte bara hjälpsamma; vara starka, inte bara älskvärda; att vara ambitiösa för egen del, inte bara för egen del i relation till män och barn. De kan tillåta sig att åldras naturligt och utan genans, och aktivt protestera och vara ohörsamma mot konventioner som kommer från samhällets dubbla budskap om åldrande. I stället för att vara tjejer så länge som möjligt, som sen åldras på ett förödmjukande sätt och blir medelålders kvinnor, i stället kan de bli kvinnor mycket tidigare – och förbli aktiva vuxna, och njuta av den långa erotiska utveckling som är möjlig för kvinnor, mycket längre. Kvinnor borde tillåta sina ansikten visa de liv de levat. Kvinnor borde säga sanningen. […] En förtryckande faktor, säger författaren, är den sociala konvention som säger att åldrande förbättrar och stärker en man men undan för undan förstör en kvinna. […] Det här samhället tillåter män att ha en mycket mer bejakande relation till sina kroppar än vad kvinnor har.
Jag kan säga, att jag försökt övertyga en och annan av mina kvinnliga vänner (inte lätt), om att rynkor kan vara vackert. Ett ansikte som visar att man levat… Det är fint, i mina ögon. Något att betrakta, försjunka i, fundera över kanske. Eller bara ta som så helt naturligt som det faktiskt är.
Och så en annan sak; gäller båda könen i och för sig, men ändå. Kvinnor och män börjar som bäbisar. Ganska snart blir de tjejer (flickor) respektive killar (pojkar, grabbar). Någon gång mellan 20 och 25 blir de kvinnor och män. Det förblir de sedan, under tilltagande mognad och klokhet (förhoppningsvis), större delen av livet. Vid något stadium på äldre dar (varierar mycket; i åldrarna 50-80 kanske) övergår de så successivt till att bli tanter (gummor är inte så gångbart nu för tiden) eller gubbar.
Möjligheterna damer eller herrar finns också förstås. Men dem gillar jag inte nåt vidare. Mycket tveksam till damer, och någon herre har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli. Och ännu sämre tycker jag om idén att kvinnor ska vara tjejer hela livet, från sisådär 5 till 78… Eller att män ska vara killar på liknande sätt. Sådana beteckningar innebär ett osunt och onaturligt bejakande av ungdom på bekostnad av vuxendom och ålderdom, enligt min mening.
Ja, det är vad många frågar sig just nu: Är det utomjordingar i farten? Är det illavûrna gäster utifrån rymdelirymdrymden som sprider smittmolnet över oss? Det mystiska virus som har fått så många att insjukna i långvariga nysförkylningar? Så långvariga att de inte tycks gå att bli av med?
Hobbyfotografen J. Larzon lyckades igår kväll få ett par bilder som skulle kunna bära syn för sägen. Visst, ljusförhållandena var inte de bästa, tydlighetskoefficienten lämnar en del i övrigt att önska, men ändå…
Mysteriet tätnar…
Eller är det bara nån ny (jordisk) lindrighetsform av covid som härjar…?
Idag hissas Sveriges flagga vid Nato-högkvarteret i Bryssel. Inget att fira precis. I FIB:s gyllene barnbok om flygplan (som jag läste för mina barn) fanns ett uppslag med ett bombplan, följt av texten: “Det är synd att sådana plan måste finnas.” Ja, frågan är ju om de verkligen måste finnas. Än så länge verkar det så, tyvärr. Det är också synd att organisationer som Nato måste finnas.
Men likväl… Det vore osolidariskt (mot Finland och Rysslands alla andra europeiska grannländer i första hand) och omoraliskt att inte gå med i Nato, som läget är nu, menar jag. Och det vore hyckleri – vi har i många år redan haft ett omfattande samarbete med Nato. Det skulle visserligen vara ekonomiskt fördelaktigt att fortsätta att vara utanför, och därigenom snylta på alla våra grannländer som rustar upp för att stå emot grottmänniskogangstern Putin. Men fan så omoraliskt.
Jag citerar mig själv, från inlägget Om krig och fred (13 jan, 2024)
Under rådande omständigheter tycker jag alltså det är bra att Sverige går med i Nato. Att vara mot Nato är detsamma som att vara för [den mordlystne gangstern] Putin. Han har ännu inte vågat sig på något Nato-land, vad jag vet. Det är inte utan orsak som alla länder i Östeuropa, nu inklusive Finland, kastat sig i armarna på Nato. Det beror på att det är Ryssland som är hotet. Nato är inget hot, det är en trygghet i nuvarande läge.
Den enda stora faran med Nato, som jag ser det, är ifall den oberäknelige galningen och skitstöveln Donald Trump skulle vinna det amerikanska presidentvalet i november. Ja, ett sådant utfall vore en stor fara för hela världen. Trump har sagt att han vill lämna Nato [Desto viktigare då att de 30 europeiska länderna i Nato hjälper sig själva]. Dock har amerikanska kongressen nyligen instiftat en lag, som förbjuder presidenten att lämna Nato utan att kongressen också är med på det.
För övrigt är jag annars helt enig med Göran Greider i hans kritik mot den rådande krigshetsen i Sverige. Att överbefälhavaren går ut och varnar för krig är förståeligt. Han vill ha mer pengar till försvaret. Men att politikerna låter likadant som han är förkastligt.
Krigshotet mot Sverige har väl sällan varit så lågt som nu? Så länge Ryssland är fullt upptaget i Ukraina har de inte resurser att angripa något mer land. Och även om det blir fred i Ukraina lär Putin vara förhållandevis ointresserad av Sverige. Han lär i första hand vilja angripa och lägga beslag på sina grannländer, de som var en del av den sovjetiska maktsfären.
Lite längre ner i texten från 13 januari:
Nej, vi borde prata mer om fred fred fred… Detta jävla vapenskrammel är förödande på alla sätt. Konflikter, våld och krig utgör punkt 5 av mina 20 ödesfrågor för mänskligheten, aviserade 21 december 2020 på denna blogg; kommenterade 20 september 2023. Att så till den grad fokusera på den femte punkten, som sker just nu, förglömskar och förhindrar ett desperat nödvändigt vettigt arbete med de övriga 19 punkterna.
Så tro inte att jag är glad över att vi går med i Nato. Det är bara ett nödvändigt ont.
Lite kyligare är vad det blivit sen ett par dagar nu. Det har absolut inte blivit svalare.Svalare blir det när temperaturen tack och lov sjunker lite grand från något alldeles för varmt, eller till och med hett. (En del meteorologidioter på SVT påstår att det har blivit svalare när temperaturen har sjunkit från minus 10 grader till minus 20 grader! Då har det blivit kallare, som alla normalbegåvade begriper.) Och plus 6, som det var för ett par dagar sen är knappast att beteckna som hett. Det har knappast blivit direkt kallare heller, från plus 6 till plus 2 eller så. Men ok, det är lite av en subjektiv smaksak. Nä, lite kyligare är vad det blivit, ingenting annat.
Här får ni en driva att begrunda. Passa på, den lär snart vara borta…
Some say the world will end in fire, Some say in ice. From what I’ve tasted of desire I hold with those who favor fire. But if it had to perish twice, I think I know enough of hate To say that for destruction ice Is also great And would suffice.
Jo, men faktiskt, vissa känningar, vissa sprittningar rentav, kunde idag förnimmas. Förebådande något lite ljummare, ljusare… Min glädjetermometer (som alltid visar lite för mycket; precis som sin ägare, en boren optimist) drog iväg upp mot tvåsiffriga plus. Solen glimtade fram lite blygt bland molnen.
Det kan ingen hjälpa, det får gå som det vill (som farsan sa när han tog en bulle till). Jag drar till med Dan Anderssons fina dikt med samma rubrik som detta inläggs:
Jag vet, var spindlarna spänna i vassen nät över vattnet, var den skummaste dagningen dallrar i den blommande ljungens skogar. Jag har räknat bäckarnas dammar av korslagda, nerblåsta grenar, från kärrlandets mörkgula björkar – jag har sett, var de unga uttrarna gå att jaga i grumliga vågor under lösa, gungande tuvor och gula, vaggande land. Jag har känt det dunklaste dunkla, som lever och njuter och lider under gräsens flätade täcke, som kravlar och krälar och kryper och fångar och dödar och äter och avlar och dör för att leva pånyttfött i kommande tider… Jag vet alla vägar för vattnet, där de nyfödda bäckarna mumla, under mossornas multnande skogar, under böljande lövverk, som myllra av kvickbent och svartbrunt och maskvitt, som väntar på växande vingar till soldans i berglandets vår.
Det visslar en bondtrygg stare, det skymtar en räv över mon, det hoppar en jagad hare – jag trampar en mask med skon. Jag blev väckt av liv som larmar – jag har vaknat i vårens armar, och fast hungrig jag strängat min lyra bland alarnas droppande blom, är jag rusig av vårens yra, där jag går i min fattigdom…
Ja, vilka är de här medresenärerna på jordklotets 108.000 km/tim-färd genom rymden runt solen? Tja, inte vet jag. Men jag vet varur de äro komna. De äro komna ur min goda vän Helena Pokkas fantasier. Dessutom avmålade av högst densamma på ett kaffefilter (kaffefiltermåleri är en vana (god) hon har; ska berätta mer om detta i sinom tid.)
Eventuellt kan det röra sig om någon sorts -geter; kanske dinogeter, eller möjligen apologeter. Det kan också röra sig om lossokatter, stenlurvar eller något liknande. Det är inte helt olikt muckloharar heller.
De ser snälla ut i alla fall. Och så är de ju orangea de flesta, min favoritfärg. De får gärna finnas, tycker jag. Och de får gärna åka med genom rymdelirymden; gärna för mig. De gör mig inte oglad, tvärtom.
Det sägs att väldigt många människor i Sverige lider av ofrivillig ensamhet (särskilt 16-20-åringar och 75-plusare, hörde jag på radion idag). Betyder det kanske då å andra sidan att förhållandevis få lider av ofrivillig gemenskap?
Frivillig gemenskap (“kärlek”) med vissa ofrivilliga inslag.
