Kunde inte motstå den rubriken… Annars vore det väl mer väsentligt att berätta att min prostatacanceroperation igår verkar ha gått bra, åtminstone vad gäller de yttre betingelserna. Och inte är jag speciellt trött heller, trots att jag verkligen låg sömnlös på sjukhuset inatt. Men det berodde mest på att jag halvslumrat hela kvällen dessförinnan, efter att ha varit sövd större delen av dagen. Och inte har jag speciellt ont heller… inte än så länge i alla fall. Läkekonsten har kommit en bit på väg sen Asklepios skötte ruljansen…
Ja, rubriken är förstås av det något publikfriande slaget. Omformulerad i mildare ordalag kunde den lyda: Att säga som det är, även när det inte är så bra. Jag har alltid haft en tendens åt det sig urkräkande hållet, dvs. det har känts naturligt och rätt att prata även om sånt som gör en förbannad, får en att må dåligt eller bli ledsen, osv.
Men med åren har jag lärt mig att det är långt ifrån alla som delar detta personlighetsdrag. Många avskyr dylikt beteende. Det skulle aldrig falla dem in att avslöja känsligheter om dem själva. De undviker helst att diskutera kontroversiella ämnen.
Man bör alltså tänka efter före (som T. Danielsson uttryckte det), och välja en själsfrände, en likasinnad urkräkare, att utöva sitt något avvikande beteende med. Dessutom väljer man helst också rätt tillfälle, stämningen måste vara den rätta. Om inte så är fallet, gör man bäst i att ligga lågt, och vänta med det man har på hjärtat till en annan gång.
Låter klokt, eller hur? Nåja, då kan jag tillägga, att det är långt ifrån alltid jag lever som jag lär. Det här kan vara ett sådant illa valt tillfälle…
För det måste väl ses som ytterst olämpligt att på sin blogg basunera ut att man har prostata-cancer!? Och att man mår dåligt vid tanken på att man ska opereras tidigt i morgon bitti, det bör man väl tala tyst om (hur nu det går till). Inte ska man pracka på sina läsare allsköns olyckor och misstämningar…
Fast nu har jag gjort det, och nu vet ni. Jag är inte ute efter något medlidande, eller att ni ska tycka synd om mig, observera det. Inte tänker jag gå in på några detaljer heller, inte nu i alla fall. Jag vill bara säga som det är.
Å ena sidan känns det som att idag, den 21:e augusti 2023, blev min sista dag som icke handikappad.
Å andra sidan är jag j-igt glad – borde i alla fall vara – att cancern upptäckts i tid, som det verkar, och inte spridit sig. Kanske kan då operationen i morgon ge möjlighet till ytterligare några år med hälsan i behåll, till att skriva och spela några skitgoa låtar till, göra ännu några bildande resor till fjärran länder, m.m., m.m…
En gång skulle jag passa mitt mittersta barnbarn (3 äldre, 3 yngre) Frode. Det var en fin dag, solen lyste därute. Men vi kunde inte gå ut, Frode och jag, för han hade stukat foten. Det blev så att han tillbringade dagen framför teven, medan jag sysslolöshetsdeppade. Men så fick jag för mig att skriva några rader om hur jag kände mig. Och inte nog med det, textraderna fick musik, det blev en låt. Innebörden av texten är gravt förfärlig – men jag blev på gott humör av att ha skapat något! Ett solklart fall av skaparglädje, helt enkelt.
förstelnade saurien jag inspärrad lever mumifierad terminerad jag insluten lever
solen därute dunklet härinne
ingenting tänker ingenting gör ingenting hör ingenting ser drömmer ej längre längtar ej mer ingenting hör ingenting ser
kylan i skuggorna bland åren tiden som sopar undan spåren slickar såren
förstenade saurien jag inspärrad lever mumifierad terminerad jag insluten lever
Äntligen har jag kommit någorlunda överens med mitt avancerade ljudkort (egentligen avsett för Soggy). Så här låter en provisorisk version av Morgonhumla, där jag sjunger lite stämsång med mig själv.
Morgonhumla
humlan mumlar slumrig för zum zum zum för zum zum zum zum zum så möjligt hon kan så ut sin sömn vill dryga hum hum så dum så dum som tror sig kunna flyga
för tung för tung alldeles för tung för zum zum zum för zum zum zum zum zum för vingar små kan ej förmå att tumla rumla runt i himmel blå
men hu för regn och rusk utur moln så grå! och kyla därtill så näst intill olidligt ändå! humlande pumlande sin pollen- pernod
humlan fumlar zömnigt tankspridd för zum zum zum för zum zum zum aååååå… vingar på tå för hej o hå o hur ska det gå? hur ska det gå att förstå?
flyger ändå… uti himmelen blå hallå! långt långt dit bort dit ej ens ögat kan nå! hallå!
Åldras är som att bestiga ett berg. Man blir lite andfådd, men får en mycket bättre utsikt.
Sitter här och övervakar och iakttar alla inströmmande gratulationer på bemärkelsedan. (Blev nog “bemärkelsedan” där, för att melodin “Med en enkel tulipan / uppå bemärkelsedan / jag har den äran, / jag har den äran att gratulera” flög runt i huvet på mig.) Fyller år idag, nämligen. 73 fulla bast. Apropå bast, så har jag ännu icke inköpt någon bastkjol. Guran i Fantomen sprang ju jämt runt i en sådan, om ni minns. Har alltid tänkt att ett dylikt plagg måste ju i alla fall definitivt vara att föredra i den fuktvarma djungeln, jämför med Fantomens tighta trikåer. (Undras förresten om Guran hade något under, kallisonger eller så…?) Ja, här är jag förstås i högsta påverkad av en annan kanonlåt: Fantomens brallor, med Trazan & Banarne:
Ingen har sett Fantomen utan kläder Klädd i pyjamas och stövlar av läder Han drar nog bort en rand där fram När han kissar bakom trädets stam
Oh vandrande vålnad kliar inte sviden När du knegar i djungeln hela tiden Gör som Guran skaffa dig en kjol Det är bättre under Afrikas sol
Ingen har sett honom kavla upp ärmen Ljusblå lekdräkt trots fukten och värmen Men han blev nog frusen om sin häck Om han satt i grottan alldeles näck
Oh vandrande vålnad kliar inte sviden När du knegar i djungeln hela tiden Gör som Guran skaffa dig en kjol Det är bättre under Afrikas sol
Fantomen lättar inte på kalsongen Nej han håller värmen stången Ibland tar han på sig ännu mer När Mr. Walker sig till stan beger
Oh vandrande vålnad kliar inte sviden När du knegar i djungeln hela tiden Gör som Guran skaffa dig en kjol Det är bättre under Afrikas sol
Den låten har jag sjungit många gånger…
Jaha, det blev ett väldigt förvirrat och rörigt inlägg det här. Hade egentligen tänkt spela in nån låt och lägga ut, men får ingen ordning på ljudkortet (det är alldeles för fint för mig). Jag slänger in en bild på jubilaren som avslutning.
Den där solen, är den på väg upp eller ner? det är frågan.
… som kanske bara (inte så bara!) lyssnat till Albatross, och tänkt: Vilken fantastisk låt! Och därvid missat att verkligen uppfatta texten (själv hör jag aldrig vad nån sjunger numera; måste kolla på nätet i efterhand), eller kanske störts av att den är på utrikiska (englisch). För alla er kommer här en frivers-textversion på svenska. Låten finns att avnjuta på sidorna Únderfúnder, Låtar från hemmastudion och Hemmamusikvideor.
Albatross
Albatrossen mäter oceanens vidd med väglöst, tidlöst mått Glider motståndslöst mot motvinden den dånande, vinande kommer från Kap Horn i fjärran väster i lättjefulla spiraler på väg mot det stormomflutna Kap Horn i öster cirklar runt södra polen in the roaring forties ursprungslöst mållöst
Nuddar Påskön gör en avstickare till Tristan da Cunha betraktar med neutral blick sin egen födelses klippa passerar utan ansträngning Macquarietröskeln överkorsar utan ängslan Sydpolarbäckenet villkorslöst viljelöst vilar på vingarna dit vinden vill eller inte vill
Vilar…
Blott den som förstått göra levandet till skön konst vilar motståndslöst i motvind
(Oj, kom på att det här inlägget nog snarast är en upprepning av Albatrossmagi… Men allt eländigt som sker i denna värld… Kände att jag måste ut och bort..)
Det här är ingen morgonhumla utan en eftermiddagshumla:
Upp kom jag i morse, men inte ut. I stället jobbade jag med en låt om humlan; hon som gör det omöjliga varje dag: egentligen för tung och för små vingar, men hon flyger ändå! Det är en hoppfull låt:
Morgonhumla
humlan mumlar slumrig för zum zum zum så möjligt hon kan så ut sin sömn vill dryga så dum så dum som tror sig kunna flyga
för tung för tung alldeles för tung för zum zum zum för vingar små att tumla rumla runt i himmel blå
men hu för regn och rusk utur moln så grå! och kyla därtill så näst intill olidligt ändå! humlande pumlande sin pollen- pernod
humlan fumlar zömnigt tankspridd för zum zum zum aååååå… vingar på tå för hej o hå o hur ska det gå?
flyger ändå… uti himmelen blå hallå hallå! knappt henne ens mer ett öga kan nå! hallå hallå flyger ändå ändå!
