Skulle skriva en nyårsdikt. Men det blev inte bra… Vete fan, är jag slut som poet? Har kanske aldrig ens börjat? Tvivlet gnagde mig. Nu ska man ju i och för sig inte kasta den berömda yxan i den likaså berömda sjön, bara på grund av en stunds tvivlande misstämning.
Vad som dessutom hände, och som plötsligt ändå fick mig att inte helt tappa hoppet om mig själv som diktmakare, var att jag fick höra några rader av Göran Sonnevi, lästa av honom själv, i radioprogrammet Lundströms bokradio (avsn sänt 17 dec). Så här läste han:
de sista dagarna
är du mjuk
fin
som en tung frukt
det finns ett samspel
med frågor
svar
mellan våra
kroppar
om din kropp är mjuk
kan min också bli det
om jag kan älska dig
kan du älska mig
kärleken finns då
inte hos mig
inte hos dig
utan mellan oss
mellan våra händer
Det var särskilt slutraderna som fick mig att reagera. Kom plötsligt att tänka på min egen dikt Mellan. Har alltid tyckt den är bra, att den har djup, utan att riktigt kunna förklara varför. Så här heter det bl.a.:
Vill du veta
vad kärlek är?
Det är i mellanrummet
mellan de två
som älskar
du skall söka.
Parallellen till Sonnevis text (ur senaste samlingen f.ö.: För vem talar jag framtidens språk) är uppenbar, eller hur? Jaha, och vad kan vi lära av detta? Tja, inte vet jag. Men kanske ni?
P.S. Kanske återkommer jag med nån sorts nyårsdikt… det är ju en stund till tolvslaget… Vi får se.
Liked this post? Follow this blog to get more.