Nu går solen knappast upp,
antyder bara blygt sitt sken.
Gryningstimme blir skymningsbård
varken tidig eller sen.
I insjöns mittpådagenvatten
ruvar redan nattens mörker.
Långt innan dag blivit kväll
speglas bleka stjärnor
på novemberhimmelsk akvarell.
November dag blir aldrig av,
liknar mest en halvskum natt.
Steglöst grånar dess vaga ljus,
mörknar åter, tynar andematt.
Liked this post? Follow this blog to get more.
Vackert och välfunnet, det hade nog Harry Martinson tyckt också.
November är en rikedom på sitt vis, en svartpunkt att ta avstamp från, en klangbotten för vårljus och sommarfröjd.
Tack. Och “svartpunkt att ta avstamp från, en klangbotten för vårljus och sommarfröjd”, det är också vackert och välfunnet… och jag instämmer.
P.S. Jag nämnde det inte den här gången, men det är klart att mina tre strofer här är en direkt pendang – fast tvärtom så att säga – till Harry Martinsons “Juninatten”. Jag redde ut detta förra gången jag publicerade min dikt i inlägget “Novemberdagen”. D.S.