Jo, befinner mig alltså i kungliga hufvudstaden sen ett par dar. Tankarna kommer och tankarna far. Tänker bl.a. på Ulf Lundells debutroman Jack. Boken kom ut 1976 och utspelar sig mest på 60-talet (inte minst 1967…), så det är ett tag sen. Jag var oerhört imponerad av Jack på sin tid, läste den som en verklig generationsroman, och skrev också så småningom en akademisk uppsats om denna innehållsliga, men framför allt, denna språkliga eruption. Hade aldrig läst något liknande. Och ingenting av allt det Lundell skrivit sen dess kan mäta sig med Jack, om ni frågar mig.
Själv höll jag ju till i “landsorten”, och var inte i närheten av att leva det liv Jack lever – men även vi lantisar drömde om det där oavbrutet påtända, hejdlösa anti-knegar-livet. Idiotiskt, men så var det. Det låg i tiden, som man säger.
Inspirerad av Jack Kerouacs On the Road – även Strindbergs Röda rummet finns med på ett hörn; jfr scenen där Arvid Falk blickar ut över stan från Söders höjder i Mosebacke – kan det låta så här vilt besjälat om staden Stockholm, när Lundells huvudperson Jack Råstedt har samma utsikt framför ögonen:
“O Stockholm, så såg jag dej åter! Flickkolonner och avgaser och röda flagnande tak. Idiotiskt pekande kungar, attachéväskmänniskor och kärringar med nappförsedda pekingeserhundar. Jag såg pop-teen-bob-bruttor dragande sina skära bubbelgum, jag såg sura trista tråkiga hopplöst förlorade nio-till-fem-knegare som tycktes villiga att betala det alldeles för höga priset för välfärd välfärd trygg trygg välfärd…”
“Jag såg dina påtända skäggiga leende barn som ropade och kastade Frisbees upp mot din indoktrinerande himmel för att få nycklarna till DEN NYA TIDEN och jag såg trehundra kromdrakar vråla iväg från Sergels torg med all sin demonstrativa våldsamhet och spyende bredbrättade status, jag hörde hur dom två minuter senare brakade in i Wenner-Grens center och jag såg hur den väldiga byggnaden föll i en sky av grönt och skärt glas. Jag såg dina dröjande vita Finlandsbåtar, din ofattbara röra din konstgjordhet din drömska stress, dina innevånare jagande morgondagen aldrig levande i nuet…
Jag såg dina inbitna bohemer gaggande under Tetleys almar rullande runt på gräset nere vid Parterren dykande ner i det virvlande vattnet på jakt efter en av cannabisänglarna uppdiktad skatt, vandrande genom Kungsan med sina typiska korslagda armar med händerna instuckna i den motsatta afghanpälsärmens värme. Jag såg dej Stockholm och jag upplevde din vånda, din tristess, jag upplevde ditt hopp, din storhet. Jag såg rätt in i dina kalla gula ögon, rätt in i ditt frusna, hjärtliga leende, och jag rös.”
Liked this post? Follow this blog to get more.