Idag sågs vi igen, tofsmesen och jag, djupt inne i granplantagens novemberdagsdunkel… Åhå, vad glad jag blev! (Om den tofsbepryddes reaktion vid mötet vet jag föga eller intet; förmodligen tyckte han jag var ett störande inslag vid pågående födoinsamling.)
Första gången jag såg en tofsmes var vintern 1962, för snart 60 år sen! Min lärare i 5:e klass, Per-Erik Ehrenmalm (också känd som stesens urfader), hade tagit klassen på skidutflykt. På en udde i Hestrasjön hade han satt upp ett fågelbord. Vi stannade upp på den snötäckta isen i februarisolskenet och iakttog matgästerna. Bland dem fanns en supergullig tofsmes. Åsynen av den fick mig att på allvar bli intresserad av fåglar, och det intresset har alltså stått sig i nästan sex decennier nu.
Det lär finnas 60 procent färre fåglar nu jämfört med 1970, i Sverige och i världen. Desto roligare då att återigen få möta den lille tilltofsade krabaten! Inte första gången sen dess förvisso, men så ofta har det inte varit.
Liked this post? Follow this blog to get more.