… kom jag att tänka på Hasse & Tages gamla slagdänga Vad har du i fickan, Jan? Det finns ju förvisso ett antal två- eller flerstaviga ord i svenskan med betoning på slutstavelsens -an, exempelvis banan, m.fl., men alltför vanligt är det inte. Ja, och så detta att vår huvudguide och organisatör av resan i Ecuador hette just Jan (en av reskamraterna bar f.ö. också detta resoluta namn).
Jag googlade upp texten till den där låten som Gösta Ekman och Lena Nyman dansar och sjunger tillsammans. Refrängen lyder:
Vad har du i fickan, Jan?
Är det en jättebanan?
Är det en rullad affisch?
Eller kanske pain riche?
Eller Tarzans lian?
Vad har du i fickan, Jan?
Är det en kraftig tulpan?
Eller har du varit ute
Och fångat en levande svan?
Det slog mig då att slutraden om att “fånga en levande svan” ju måste ses som fullständigt orealistisk! Jag menar, även om Gösta Ekman mot förmodan skulle lyckas fånga ett exemplar av denna stora, tunga fågel (en hane kan väga 11-12 kilogram!), hur fan skulle han kunna få in den i byxan? För att inte tala om det overkliga i att den skulle hålla sig lugn i denna för en svan osunda miljö?! Hur skulle det gå till? frågar man sig.
En uppstoppad tukan, däremot… Inte är det helt otänkbart att en kavaljer med tillgång till en dylik relik, kombinerat med lite dåligt självförtroende, skulle kunna hugga näbben av fågeln och stoppa den i byxan, för att medelst dess storlek och hårdhet imponera på sin tangomoatjé… Då skulle vi i stället få följande avslutning på refrängen i visan:
Vad har du i fickan, Jan?
Är det en jättebanan?
Är det en rullad affisch?
Eller kanske pain riche?
Eller Tarzans lian?
Vad har du i fickan, Jan?
Är det en kraftig tulpan?
Eller den väldiga benhårda
näbben av en blek bergstukan?
Liked this post? Follow this blog to get more.