Vissa kvällar gick djungeltelegrafen genom byn: fotboll på Ljungavallen ikväll. Hur det gick till är mig en gåta. Men inom kort visste alla inblandade – ja, det var ju killarna då förstås, inga tjejer lirade boll på den tiden – att det var läge att dra sig mot fotbollsplanen när det började kvällas. Nåja, att kalla det fotbollsplan var att ta i. Ljungavallen var inte särskilt plan för det första, dessutom, som namnet antyder, bevuxen med nästan halvmeterhög ljung på alla delar av ”planen” som inte besprangs alltför flitigt av fotbollsspelarna; i ytterkanterna helt enkelt. Målen bestod av plankfyrkanter utan nät; när någon sköt i mål gick bollen rakt ut och in i skogen, där den i bästa fall återfanns inom relativt kort…
Men visst var det fascinerande att vi bara samlades där – från småkillar i tioårsåldern (som jag) till 40-åriga ungkarlar – delade upp oss i två lag, och utövade det ”gröna fältets schack” (he he…). Ingen idrottsförening fanns, allt skedde helt spontant och oorganiserat. Men nutidsmått mätt – helt orimligt.
Det var också så, att vi hade en ganska stor och ganska fin gräsmatta hemma vid vårt hus, där i Broaryd. Och det bästa jag visste, var när det utbröt fotbollsspel på den där gräsmattan i samband med någon ansamling av annars ganska ointressanta släktingar. Minns att farbror Rolf från Halmstad, gift med kusin Irma, rökte dessutom pipa och var snygg som satan tror jag, han var en riktig lirare, beundrad av småknatten mig.
Några år senare följde min debut i Skeppshults BK. Skeppshult låg 4-5 km från Broaryd, och hade, under över alla under (det samhället var inte mycket större än Broaryd, 200 invånare så där) ett lag i division IV. Jag började i pojklaget. Det var lite jobbigt att cykla de där kilometerna till träningar och matcher, men va fan… Så småningom fick jag ju moped också, och då var det ju inga problem. Problematiskt var däremot att vi hade svårt att få ihop tillräckligt med folk till pojklagsmatcherna ibland. Lite jobbigt var också att vi förlorade de flesta matcherna, ibland med stora siffror. En undantagsgång gjorde jag mål, och ställningen var 1-1, när vi fick straff. Jag gick självsäkert fram och slog straffen; en svag strumprullare en halvmeter utanför…
Avancerade med tiden till B-laget i Skeppshult (slitvarg på mittfältet). Men då bodde jag inackorderad i Gislaved, där jag gick i gymnasiet. Fick lifta med några äldre spelare till träningar och matcher. Det blev jobbigt i längden, och rann så småningom ut i sanden. Så där tog min aktiva fotbollskarriär slut.
Sen gick det många år. Jag följde naturligtvis med stort engagemang det svenska landslaget. Oförglömligt minne: kompis Sven och jag som blåser på bollen i teverutan när vi såg den avgörande VM-kvalmatchen mellan Sverige och Österrike; den där snömatchen i Gelsenkirchen, ni minns. Roland Sandberg sköt ett mål med smalbenet, och sen avgjorde den rälige Bosse Larsson från Malmö Iff Iff på straff, om jag minns rätt.
VM i USA 1994 är givetvis också ett oförgätligt minne. Sverige bronsmedaljör… Minns hur man gick ut på verandan i gryningen efter Sveriges segermatcher, och bara satte sig där och njöt av segerns sötma i kombination med den osedvanligt varmljuvliga sommaren.
Fotbollen spelade ändå en relativt undanskymd roll i mitt liv länge. Men det blev ändring på detta någon gång i slutet av 00-talet. Upptäckte då via televisionen en liten lirare vid namn Lionel Messi. Han spelade i Barcelona, och jag märkte direkt att det här skulle komma att bli något alldeles extra. Följde så åren 2009-2012 cirka, då Barca utan tvekan var världens bästa fotbollslag, alla kategorier; kanske världens bästa någonsin. Det var inte bara Messi, utan exempelvis mittfältare som Iniesta och Xavi; den förstnämnde nog den mest tekniske fotbollsspelare jag någonsin sett. Jag förälskade mig djupt och innerligt i FCB, Futbol Club Barcelona…
Barca vann allt som gick att vinna, och det var ju bra. Men det var mer än så. Det var spelet, det vackra spelet; el juego bonito, jag njöt av. Och engagemanget var stort. En gång blev jag så förbannad när Barca förlorade ett El Clasico mot Real Madrid, att jag drog knytnäven stenhårt i toalettdörren hemma. Märkena syns där ännu…
Spelet, det vackra spelet, vad är det egentligen…? Vet inte riktigt, men för mig är det en stor njutning att se hur riktigt tekniska spelare behandlar bollen, hur de kan slå en exakt genomskärande, målgivande passning, eller skjuta en kanon upp i krysset. Att se hur ett lag håller bollen, och sen plötsligt bryter mönstret och tar sig igenom motståndarnas försvar och gör mål… underbart. (Kan säga att jag numera inte orkar se Barcelona spela, eftersom de spelar så dåligt. Håller på dem så där, kollar resultatet i efterhand, men titta på eländet – nej tack.) Tror det där började när jag såg Real Madrid på 60-talet; de vann Europacupen fem år i rad då. De var som från en annan värld, fotbollstekniskt sett. Samma gällde för Brasiliens VM-lag i Mexiko 1970; helt sagolikt.
För att avsluta det här: Just i dagarna är jag nyförälskad. Föremålet för min låga är Premier League-laget Brighton. De har oändligt mycket mindre ekonomiska muskler än jättar som Machester City, Machester United, Chelsea osv. Men så bra de spelar…! Fantastico. De fick orättvist (blev bortdömda) stryk av Tottenham på bortaplan förra helgen, men idag, alldeles nyss, slog de Chelsea, likaledes på bortaplan, på Stamford Bridge. Njöt i fulla drag…
2016 tog jag mig till Barcelona och köpte biljett (svindyr, flera tusen spänn) till Él Clásico, alltså match mellan Spaniens två största, sen urminnes tider rivaliserande lag: Barcelona och Real (Skit-)Madrid. Barca förlorade med 1-2, men det var en stor upplevelse ändå; närmare 100.000 åskådare på Camp Nou, en av dem var jag…
Liked this post? Follow this blog to get more.