En (sista?) déjà vu

Ja, sista och sista, det kan jag inte garantera förstås. Men i alla fall en sista återblick på den Stora Resan. Jag har redan missat det exakta för fem år sen-datumet för återkomsten hem, det var i förrgår, 2 april. Och förresten är det en falsk déjà vu, för en äkta déjà vu är en falsk känsla av att man upplever något man alls inte upplevt förut. I det här fallet har jag ju faktiskt upplevt hemkomsten från resan förut, ja kanske ni också, kära läsare, om ni följde min reseblogg då det begav sig. Jag länkar återigen till den smått löjliga men ändå-filmen som konkretiserar och förvardagligar det annars mytiska så hemkommandet. Därtill ett porträtt av den väderbitne resenären:

Konstaterar när jag läser resebloggen att jag fortfarande inte rättat till den grava matematiska felberäkningen av resans längd. Det här är den sista noteringen i Dagonattboken från resan dock:

Björn (Ylvas) gjorde mig uppmärksam på att jag räknat fel när jag beräknade min sammanlagda resväg. Jag kan inte bara lägga ihop den östliga rörelsen med den nord-sydliga. Samtidigt som jag tar mig söderut och tillbaka norrut igen reser jag ju också österut. Troligen blir den sammanlagda färdvägen cirka 4.616 mil, inte 6.318, som jag tidigare påstått. Denna siffra har jag fått fram genom att använda Pythagoras sats 4 gånger: en för resan från Sverige till ekvatorn, samtidigt som jag reser österut, en för resan från ekvatorn till Dunedin (sydligaste punkten på resan), samtidigt som jag reser österut, en för resan från Dunedin till ekvatorn, samtidigt som jag reser österut, en för resan från ekvatorn till Sverige, samtidigt som jag reser österut. Pythagoras sats: summan av kvadraten på den ena kateten plus kvadraten på den andra kateten är lika med kvadraten på hypotenusan. De 4 hypotenusorna är min färdväg, 1) snett ner mot ekvatorn från Sverige 2) snett ner från ekvatorn till Dunedin 3) snett upp mot ekvatorn från Dunedin och 4) snett upp mot Sverige från ekvatorn.

Hängde ni med? Det gör inte jag. Dvs. jo, jag förstår resonemanget, men när jag försöker göra om räkneoperationen går det åt helvete (hellråg, hellkorn, hellhavre… och…?).

Jag missar också en viktig detalj i filmen ovan. Där påstår jag, att jag att det är bevisat att jorden är rund, eftersom jag gått iväg åt ena hållet (bort mot Trandareds torg) och 177 dagar senare kommit gående från andra hållet (från stan). Men det gäller ju bara om jag envist har rest åt samma håll hela tiden! Det hade jag ju i och för sig; reste oavlåtligen mot den uppåtgående solen, alltså österut. Men jag borde ha nämnt detta i filmen. (Nån skeptiker kunde ju annars tänka: Bah! Han har bara gjort en liten fuskrunda; gått iväg mot Trandareds torg, sen dratt ner mot Målsryd eller nåt, fortsatt till Skåne och hälsat på barn och barnbarn, sen följt kusten upp till Göteborg, där han också har barn och barnbarn, bott hos dom ett tag och sen luriglåtsats komma tillbaka från en hel globrunda.)

Nåväl, nu får det vara nog med déjà vuer och återblickar på ett tag. I fortsättningen ska jag koncentrera mig på framtiden, dvs. ålderdomen och döden; kanske omväxla med ett och annat inslag från det flyktiga nuet också.

Liked this post? Follow this blog to get more.