Att befinna sig i dyngrakt tillstånd är verkligen inte något som tilltalar mig numera. Men jag tycker det är ett intressant ord, dyngrak. Ordets innebörd, som mina allmänbildade läsare med säkerhet känner till, är ungefär “redlöst berusad”, “aspackad” och liknande.
“Dyng-” i dyngrak fungerar som ett förstärkningsprefix med mycket lite av egen betydelse, på samma sätt som i dyngsur, dyngvåt osv; “väldigt rak”, “väldigt sur”. Prefixets ursprungliga betydelse är oklar. Jag associerar till “dynga”, alltså ungefär lika med “skit”, “avföring”, men det får stå för mig. Annars är ju i och för sig just “skit” ett bra exempel på hur ett förstärkningsprefix fullständigt kan tappa sin ursprungliga betydelse; vi kan ju till och med tala om att något är “skitgott” utan problem.
Svårare att reda ut är vad -rak ska stå för i sammanhanget. Det skulle förstås kunna vara ironiskt menat; det är ju inte ovanligt att man i aspackat tillstånd har betydande svårigheter med att stå rak, gå rakt osv. Det enda raka som ligger nära till hands i ett dylikt predikament är väl möjligen att ligga raklång. Eureka! Där har vi det kanske! Att vara dyngrak är helt enkelt lika med att ligga väldigt raklång (i först hand på marken, får vi förmoda).
Från dyngrak till dyngrauk. Rauk är ett gutniskt ord, som kommer från det fornnordiska hraukur, med betydelsen skyle, sädesskyle. Man band ihop säden i skylar (neker) för att den skulle torka bättre. Nu för tiden är en rauk förstås, som vi alla vet, lika med en beståndande, erosionsresistent stenpelare; något en dyngrak individ torde ha väldigt svårt att efterlikna, minst sagt. Ironin flödar.
Jag ångrar att jag inte köpte den här t-shirten i Visby:
Liked this post? Follow this blog to get more.