Tänkte, jag går väl en runda (min vanliga, typ). Skiter väl jag i om det regnar. Känns gott att trotsa elementen, bara pang tjofs, rakt på, med duggregnet i ansiktet.
Och så blev det. Gick uppför backen i rask takt. Kameran var med, låg i ryggsäcken. Men inte trodde jag precis jag skulle hitta nåt att fotografera. Gråljus, blåst och duggregn…
Men ju tråktristare förhållanden, desto större utmaning. Om man verkligen kopplar på blicken så finns det nästan alltid nåt…
Plötsligt flöt en liten vattenvirvel i Kransån in i fokus. Många vanligtvis synliga stenar i ån var nu dränkta; ån stiger snabbt vid kraftigt regn. Så den där lilla virveln syntes knappt:
Men den var läcker, tyckte jag. Från en lite annan vinkel:
Och så kan man ju leka konstnär genom att fota på lite längre tid, så att det rinnande vattnet blir en aning suddigt…
Det är ögongodis, tycker jag. Om det uttrycker något, om det betyder något, vet jag inte. Det är nog bara läcker form och färg. Men det räcker ju långt, en sån här dyster duggregnsdunkeldag! När jag väl hade fått syn på den där vattenvirveln upptäckte jag snart fler motiv. Återkommer eventuellt senare på bloggen om dessa. Vill inte splittra mig nu. Ni får ytterligare tre vattenvirvelvarianter i stället:
Liked this post? Follow this blog to get more.