Diktfunderingar

Eftersom ingen läsare har något att säga om maskdikten i förra inlägget, så får jag väl göra det själva då, som hönan Hanna. (Ni har väl läst barnboken om hönan Hanna som bakade bröd? Ingen ville hjälpa till med jobbet, däremot vill många hjälpa till att äta upp brödet, men si det gick inte hönan Hanna med på. Hon gjorde allt jobbet, och åt också själv upp brödet till slut.)

Jag citerar dikten en gång till här, för säkerhets skull:

Sex fot under jord,

hejdar sig i dagbräckningen två blinda maskar,

lystrar förvånade till rösten från ovan,

ändrar riktning

och möts

som av en händelse.

Första raden ger gravassociationer: “six feet under…”, för det första. Att det är dagbräckning ger visst hopp, ljuset kommer åter. De blinda maskarna, det är vi, det skulle kunna vara jag och någon jag möter, förblindade varelser, hjälplösa. Vi hejdar oss i gryningen för att vi hör en röst från ovan. Guds röst? Nja, kunde det ju vara, men jag vill helst inte ha med några gudar att göra för egen del. Något mystiskt är det i alla fall som hörs, något som får oss, jag och min medmask, att ändra riktning, och faktiskt mötas!!! Det är ju underbart detta! Vi möts, “som av en händelse”. Vårt möte verkar vara helt slumpmässigt, men är det kanske ändå inte? Rösten från ovan? Men det är helt fantastiskt att vi möts! Vi är blinda, vi lever i mörkret under jorden, vi skulle så oerhört lätt ha kunnat missa varandra, bara krupit vidare, kanske bara några centimeter ifrån varann, men utan att märka varann. Allt detta – men nu möts vi ändå, i dagbräckningen till och med. Det är ju helt enkelt så alldeles obeskrivligt mirakulöst hänförande, eller hur!? Det blir ett kärleksmöte, det känner jag på mig.

Men den där rösten… ? Undersamt…

Liked this post? Follow this blog to get more.