Nej, han löser ej detta…

Som så mången gång förr: kommer ej på vad fan han ska lägga ut på bloggen… (Lika mången gång, i och för sig, har han inte bara kommit på nåt, utan till yttermera visso fördjupat och utvecklat det till näst intill mästerverk, det kan vi väl vara överens om. Jag, menar varför skulle ni, som jag inte vet vilka ni är, annars ödsla tid på att läsa och (ev.) begrunda dessa sidor?)

Men idag går det inte. Nä, helt visst inte. Av för mig okänd anledning spårade han in på ett gammalt musikvideoverk, inte så helt tokigt för den delen, men varför just ikväll? Är det fullmåne därute?

tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur,
drar kring söderljúngen sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.
..

Hänvisar till hemmamusikvideosidan: (p.s. hur mycket får man sampla utan att det blir plagiat? apropå come along with me, osv. d.s.)

Underbettet har fått ett ansikte

Sent sista eftermiddagen i South Carolina picknickade vi på stranden. Lite kyligt förvisso, men inte så farligt. Tog en tur med mitt 400 mm:s tele. Blev smått till mig i trasorna när jag upptäckte, att det jag trott vara en stor flock måsar ute vid vattenlinjen i själva verket bestod av amerikanska saxnäbbar (black skimmers). De är unika i fågelvärlden i så måtto att undernäbben är längre än övernäbben. De besitter ett kraftigt underbett, med andra ord. Men det är de inte ledsna för, utan använder undernäbben effektivt vid födosök. De flyger lågt över vattnet och “skimmar” vattenytan med undernäbben; fångar småfisk och annat ätbart på det viset. Förbannat snygga är de också, wenn ich meine Meinung sagen darf.

Skandal!

Han är förbannad, Nisse F, det syns tydligt. På mig. Och med all rätt…

Ja, skandalen består i att jag igår publicerade en rumphuggen version av Nils Ferlins En liten konstnär. Usch och fy! Respekten mot poesin och verkets skapare kräver att man återger verket så som det formulerats och strukturerats av sin upphovsman. Att exempelvis ändra på radindelningen av en dikt är en dödssynd! Radbrotten är av avgörande betydelse för versens rytm och estetik. Att skriva fri vers är lika med konsten att börja på ny rad, påstås det med fog ibland.

Nåväl, nu är ju förvisso En liten konstnär inte fri vers, utan traditionell, bunden dito. Inte heller hade jag ändrat på radindelningen i gårdagens publicering av dikten. Men jag hade rumphuggit den! Hela dikten var inte med. Så här ska den se ut, i sin helhet:

En liten konstnär

Vinden är vresig, kölden sträng:
Var god mot en liten stalledräng!
Ty önskar han något för egen del
är det bara ett Magdeburgerspel.

Det skull han fingra små visor på
som skulle all socknen med häpnad slå.
Och folk skulle färdas i mil och mer
att höra hans handklavér.

Vresig är vinden, kölden sträng:
Han kröker ihop sej, vår stalledräng.
Dock snart ska han sitta i höghet stor
och knäppa på knappar av pärlemor.

Då blir det att säga vid kvarn och kross:
En märklig man! – En bekant till oss.
Han gick här och frös precis som vi.
– Ett stort geni!

Så kunde det falla ibland ett ord.
– Fastän luft är luft och jord är jord
så att troligt är att vår stalledräng
fryser sej stel i kölden sträng.

Fryser sej fast – precis som vi,
och aldrig blir stor och berömd och fri.
Utan bara får gå där – dag efter dag,
som vi, med förgrämda anletsdrag.

Upprörande slarv av Eders Bloggör vill jag kalla det! Förundrar mig över att ingen har hört av sig och upprört skällt ut mig efter noter. Alltnog, här följer en blygsam liten inspelning av dikten i fråga. Tonsättningen är gjord av Lille Bror Söderlundh.

Med anledning av rådande väderläge

En liten konstnär

Vinden är vresig, kölden sträng:
Var god mot en liten stalledräng!
Ty önskar han något för egen del
är det bara ett Magdeburgerspel.

Det skulle han fingra små visor på
som skulle all världen med häpnad slå.
Och folk skulle färdas i mil och mer
att höra hans handklavér.

Vresig är vinden, kölden sträng:
Han kröker ihop sej, vår stalledräng.
Dock snart ska han sitta i höghet stor
och knäppa på knappar av pärlemor.

Magdeburgerspel

Min far var förtjust i den här dikten av Nils Ferlin (ur Goggles. 1939). Det är jag också. Den finns tonsatt också. Kanske får jag för mig att sjunga in den och lägga ut den här. Den som väntar på nåt gott…

Hem ljuva hem

Jomenjamenvisst, förallandel, skönt å komma hem. Men vad är det för jäkla klimat ni lagt er till med? (Här syftar jag på mina nordiska bloggläsare naturligtvis.) Leker ni att ni är ett undantag från den globala växthuseffekten? Eller konspirerar ni om att allt klimattjat bara är en woke-konspiration? Ni kanske tar chansen att kalla den rådande subarktisutbrottet för klimat, inte väder?

Ja ja, det är som det är. Och det är mycket troligt att det också blir som det blir. I Florridda var det gôtt väder för det mesta. Men allra mest för det mesta var det en helvetes massa bilar där. Och massa fôlk med för denna delen. Insprängt mellan allt fôlket (amrikanare så gôtt som allihop) dock en och annan alligator också, det får en erkänna.

Tiden, ett nollsummespel

Tid existerar bara i vårt medvetande för att hålla ordning på rörelse. Två faktorer är nödvändiga för tids existens: 1) rörelse/förändring 2) mänskligt medvetande. Utan rörelse, om ingenting händer, så finns det ingen tid. Inte heller något liv, bara stillhet och död. Men eftersom både vi människor och en hel del annat lever, rör sig och förändras så har vi uppfunnit tidsbegreppet för att få lite ordning i kaos, lite kosmos i kaos, helt enkelt. Vi relaterar alla rörelser till klockvisarnas stadiga förflyttning på urtavlan.

Om ett par, tre timmar ska jag påbörja hemresan till Europa. Då kommer jag att få lämna tillbaka de sex timmar jag vann när jag reste västerut tidigare. Förutom det som fastslås ovan om tidens väsen och villkor, tenderar den att likna ett nollsummespel. Det som eventuellt “vinnes” kommer för eller senare att “förloras” och omvänt.

Well, something’s lost, but something’s gained, in living every day…

Flygande kalkoner

Den i särklass vanligaste rovfågeln överallt här är kalkongamen, eller turkey vulture på engelska (kunde lite skämtsamt kallas erdogangam, he he…). Heter kanske så pga det kalkonliknande röda huvudet och halsen. Jag har sett den vid Grand Canyon för många år sen, uppe i Michigan och Wisconsin, där mina amerikanska vänner bor, liksom på Falklandsöarna 2019. Mycket framgångsrik art alltså, antagligen för att den anpassat sig till de ändå framgångsrikare människorna (vad gäller antalet alltså, inte mycket annat), lever på det vi slänger ifrån oss bl.a. Men ändå gott att se att den blå himlen inte är tom och övergiven…

Det här, däremot, är en flintskallig örn, en bald headed eagle, fotad på alltför långt håll (mer vithårig (fjädrad) än flintskallig iofs). Den är det här primitiva landets nationalfågel, och det kan den ju inte hjälpa.

(Jag gör reflektionen att varken örnen eller jag är flintskalliga, bara vithåriga. Annars har vi nog inte så mycket gemensamt. Jag är mer som en pingvin, med min oflygighet och min vaggande gång.)

Nyårslöfte

Så mycket vanlig mänsklig hygglighet som möjligt får bli mitt strävansmål för 2024 (samma som för 2023).

(Och att röra mig fritt i kabinen, samtidigt som jag behåller sinnena på.)