Kategori: Allmänt

• 

• 

• 

• 

Jajamen, den bara rullar och går. Aldrig vart nåra problem med den inte, nänä. Ja d’ä med bilen som mä våren, kan en säja. Den bara också rullar och går på just nu i detta ögonblick. Ta t’exempel porsen va. Den doftar o ligger i utåti helvitti om en smular sönder’n en smula. Å snygg som fan ä han mä. Den ä en synnerlig sinnelig njutning, ä den, porsen…

Futbol Club Barcelona (FCB/Barca) vann igår Copa del Rei, alltså spanska fotbollscupen. De besegrade i finalen ärkerivalerna Real Madrid med 3-2, efter förlängning (segermål i 115:e minuten).

Jag är ett Barca-fan sen 2008 ungefär, eller sen jag upptäckte vilken sorts fotbollsspelare Leo Messi var.

Kom hem vid 11-tiden igår kväll. Vågade inte titta på matchen. Sen på natten smög jag mig på info om matchresultatet på telefonen…

På förmiddagen såg jag hela matchen i efterhand, med stor behållning. Det var skönt att veta att det skulle bli ett lyckligt slut.

Mer och mer förvandlas jag till nån sorts fotbollspsycho som inte vågar titta när det blir alltför spännande. Det är, som ungdomarna säger, helt sjukt…

Ibland är jag lycklig i min sjukdom (som nu), ibland lider jag alla helvetets kval…

Idag ska jag åka och lyssna på världens bästa kör, enligt min mening: Amanda från Göteborg, nämligen. Jag har följt dem sen 80-talet nån gång, försökt se alla föreställningar, köpt alla skivor. Superbt varierad repertoar, koreografi, dans, många instrument, allt utantill (inga stela körpärmar på scen inte), osv osv.

Föreställningen heter Human behaviour, så även den här låten:

Att pimpla i sig en massa vatten i tid och otid, det ska man akta sig för. Denna visdom har det irländska folket till fullo anammat, via sitt skyddshelgon, St Patrick. I den åtta verser långa visan Patrick’s Arrival heter det i sjunde versen:

You’ve heard, I suppose, long ago,
How the snakes, in a manner most antic,
He marched to the county Mayo
And ordered them all into the Atlantic.
Hence never use water to drink
The people of Ireland determine
With mighty good reason, I think,
For Patrick has filled it with vermin,
And snakes and such other things.

I samband med vårt besök i Paris nyligen stötte vi på en s.k. vattuman (uttal: [vatumá:n]) som bar syn för sägen hur illa det kan gå vid långvarigt och överdrivet bruk av denna farliga (om än utspädda) drog:

Färg, javisst, absolut. Form också, vill jag tillägga. På ett grundläggande estetiskt plan är det upplevelser av färg och form som får mig att syssla med fotografi. Intresset och känslan för f&f delar jag med min dotter. Hon hade utställning i påsk, på Sofiero Gård i Helsingborg. Den stolte fadern kunde naturligtvis inte avhålla sig från att ta några bilder:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

I den mån känsla och intresse för det estetiska, för form och färg, till viss del kan vara genetiskt betingat, och sålunda kunna gå i arv, så tänker jag på min moder. Hon tyckte om att göra små prydnadsarrangemang i hemmet till exempel. Och så brukade hon säga: “Ja Willmyr var bäst i klassen på teckning, det var han. Men jag var näst bäst!” (Arne Willmyr, som alltså var klasskamrat med min mamma, blev sedemera målare och konstnär.)

Såg på nyheterna att Stina Oscarsson hade avlidit på långfredagen. Jag kände väl igen namnet; hade flera gånger lyssnat på henne i poddar i Kvartal; “veckopanelen”, Ola Wongs bokklubb” m.m. Hade lagt märke till och tyckt om hennes lugna, väl avvägda yttranden; hennes eftertänksamma samtalston även om de mest upprörande ämnen.

Så mycket mer visste jag inte om henne. Men i samband med hennes död fick jag veta att hon varit teaterregissör, dramatiker, teaterchef, författare och samhällsdebattör. Och att hon bara var 49 år när hon dog i följderna av en mångårig anorexia-sjukdom.

Det var djupt chockerande…

Staffan Dopping på Kvartal skriver om hur Stina Oscarsson pekade på och oroade sig för polariseringen i Sverige som försvårar samtal mellan människor, och om hur hon alltid ville vara så påläst som möjligt inför podden Veckopanelens ämnen. Hon deltog några gånger i den här podden tillsammans med publicisten Thomas Mattson och ex-riksdagsmannen Hanif Bali.

Thomas Mattson säger om Stina O: “I en tid av högt tonläge och låga tillmälen hade hon ändå förmågan att inte bara lyssna utan också motargumentera sakligt. Hon kan beskrivas som sanningssökare, frihetlig och intellektuell. Man skulle också kunna kalla henne för lite motvalls, vilket sannerligen behövs i dessa dagar.”

Hanif Bali slogs av att hon alltid fokuserade på sakfrågor. Han såg en socialliberal som hellre yttrade en nyfiken fråga än kom med ett moraliskt fördömande, vilket gjorde henne unik. “Hon lyckades med konststycket att få en att känna att hon var på ens sida, trots att hon i sak aldrig höll med om något. Hon var alltid mer intresserad av vad som sades än vem som sa det.”

Stina Oscarsson stod till vänster politiskt, men tillhörde aldrig “vänstern” eller “vänsterlägret” i inskränkt mening. Hon var alltför öppen, nyfiken och egensinnig för det. Just detta finner jag mycket väsentligt. Polariseringen i samhället har kommit att leda till att alltför många debattörer placeras i det ena eller andra “lägret”; de har ett antal åsikter som förväntas höra ihop, “åsiktspaket”. Har man en eller annan avvikande åsikt som inte “stämmer in”, då blir man mobbad och förlöjligad av “sina egna”, och inte tagen på allvar.

Det här är något som förundrar mig – liksom Stina Oscarsson, skulle jag tro: Varför måste man passa in i en eller annan åsiktskorridor och omfatta hela åsiktspaket? Det borde väl inte vara något konstigt med en blandåsiktare som exempelvis den här?:

mot abort
för kampen mot koldioxidutsläppen
mot dödsstraff
för biologisk definition av man och kvinna
mot problemen med mångkultur
för fördelarna med mångkultur
mot rasism
för hårda straff för gängkriminella

Så Stina Oscarssons sätt att debattera och skapa opinion ser (såg…) jag som ett föredöme, helt enkelt.

Men så detta med anorexin… Fruktansvärt. En fruktansvärd psykisk sjukdom, som förvärras och sprids digitalt via vår tids helvetiskt idiotiska kroppsideal. Särskilt drabbade förstås: kvinnor. Sara Nygren har skrivit en känslostark artikel om det här i dagens Borås Tidning. Karin Samuelsson, nyhetschef på samma tidning, har aktualiserat en krönika (från 31 maj, 2023) om samma ämne. (Länkarna fungerar nog bara om ni kan logga in på Borås Tidning.)

Som bekant färdades jag Jorden runt utan att flyga 2026-17 (ursäkta mig, blev lite fel här, därav Maritas kommentar, se nedan. Min restid ska naturligtvis vara 2016-17, ingenting annat. Fast det är klart, att resa 2026-17 hade ju varit ganska kul förstås…). Min Jorden runt-tur gjorde mig till en av ganska många (väldigt många, om man räknar dem som tagit flyget till hjälp) cirkumglobianer. Nyss läste jag mig till vem som var den förste cirkumglobianen. Han var islänning och gick under namnet Torkel Torskbitare. Torkel gjorde sin globala rundresa redan under Harald Hårdrådes tid (kung i Norge 1045-66). Min resa tog 177 dagar, medan Torkel Torskbitare tog betydligt längre tid på sig (troligen 10-15 år åtminstone. De tillgängliga färdmedlen var ju också onekligen betydligt färre och enklare på T.T.:s tid). Han gjorde jordevarvet västerut, i motsats till Ers Undertecknad, som ju styrde stegen, liksom båt- och tågresorna, österut.

Har ni lite tid till övers, så låt er fascineras av den fängslande historien om Torkel Torskbitares vådliga och skickelsedigra färd:

Källgård-isländsk-saga

Som ni kan se av förteckningen på Mina resor-sidan så har jag gjort mer än 30 rejäla resor sen 2011 (2,6 om året). Vadan detta något extrema jordeliga rörelsemönster? undrar ni kanske. Det undrar jag också. Har försökt skriv-utreda saken i någon mån idag. Men det blev långt och stort, är inte färdig, tror jag (ska iväg på påskutflykt till Skåne nu). Men jag lägger ut det jag kommit fram till hittills, på vinst och förlust:

Ja, varför inte stanna hemma? Det är trots allt bekvämare och på många sätt ofarligare. Varför utsätter vi oss för detta? brukade min goda vän Hilde och jag fråga oss när resan blev strapatsrik.

Svaret vi kom fram till var att resande bidrog till bildning, i vid mening. Att se saker och ting och, inte minst, människor ur andra perspektiv än de invanda… Att resa är ett av sätten att kosmofiera kaos, om man så vill; alltså att få någon sorts struktur och ordning i rådande kaos. Att dra slutsatser om hur allting hänger ihop. Vår plats i universum. Oj oj oj, det blir större och större det här. Får försöka ta ner det här resonemanget ett par snäpp.

Faktum är att jag varit ytterst reslysten så länge jag kan minnas. Farsan tog ofta och gärna med familjen på bilsemester; det var camping på gummidoftande luftmadrasser i grönt tält, med en låda potäter och annat på den utfällbara pakethållaren bak på Volvo PV:n. Tältet placerades på takräcket, invirat i tung och tät presenning. Vi åkte flera gånger till Norge med berg och fjordar.

Jag älskade det!

Minns att jag hoppade högt av fröjd när jag fick veta att vi till och med skulle lämna Norden och åka till Österrike, för att hälsa på min svågers släktingar där. Wow! skrek jag. Då måste vi skaffa pass! Det var stort!

Det fanns inga funderingar eller filosofiska tankar kring denna ungdomliga reslust. Det var ren och skär äventyrslystnad, tror jag. Och nyfikenhet: Hur ser det ut bakom nästa krök?

Och så har det fortsatt. Det där som Anna Axfors skriver passar bra in på mig. Nån turist har jag inte velat se ut som, oh nej. Men givetvis ändå alltid med lätthet avslöjats som en sådan…

Gärna till annorlunda resmål, där inte så många har varit… Massturism är ett allt större problem för de bofasta, skriver Axfors. Visst, och även för turisterna själva. Jag såg knappt kinesiska muren, när jag var där. Den var täckt av horder av folk.

Att åka till Indien för att hitta sig själv, ska det vara nödvändigt? Nej, naturligtvis inte. Det kan man göra hemma också (om man inte ständigt håller på och pladdrar med folk, eller håller på med telefonen stup i kvarten, osv.). Det gäller att ta sig tid, att våga släppa det vardagligt ytliga. Som den franske 1600-talsfilosofen uttrycker det:

“Allt elände bland människor beror på att de inte kan sitta i lugn och ro ensamma i ett rum.”

Icke självvald ensamhet kan vara ett helvete förstås, men att våga umgås med sig själv kan också vara en källa till fördjupning och insikter. Det är ett ginnungagaps skillnad mellan att resa i grupp och att resa själv t.ex. På gott och ont. Man är så mycket mer skyddad när man reser i grupp, har alltid någon att prata med om ditten och datten. Att resa ensam är krävande och ofta skrämmande, men ger också upplevelser och erfarenheter på djupet: toppar och dalar, underbarheter och hemskheter.

På min stora världsresa Jorden runt utan att flyga 2016-17 försökte jag undvika yttre faror, undvek farliga länder och miljöer. Det var framför allt ett inre äventyr, detta att jag till slut ändå gav mig iväg, efter 20 års betänketid… Att jag övervann ängslan och bekvämligheten… Det var särskilt detta med ensamresandet som oroade mig; skulle jag klara det utan att bryta ihop och längta hem? Jo, det gick mycket bättre än jag kunnat föreställa mig. Var för övrigt inte ensam hela tiden (177 dagar) på långt när. Hade sällskap av Hilde på Nya Zeeland och Mora-Nisse på Costa Rica t.ex.

Brukar säga att jag lärde mig tre saker om mig själv på den här globen runt-resan:

att bli mindre rastlös, leva i stunden med sinnena på
att klara ensamheten bättre
att inse att jag inte var riktigt så feg som jag trodde

Vad gäller andra människor insåg jag återigen att de flesta verkligen är hjälpsamma och vänliga, om man själv beter sig någorlunda vänligt och respektfullt.

P.S. Det där med att ”vara hemma och vara wiler” är ett citat av en gumma i Östra Hyggås som brukade bjuda farsan på kaffe varje vecka, när han kom med drickabilen. Hon beklagade sig då ofta över ett av sina barnbarn, som var elitcyklist: ”Tänk, bara ute å fära på vägarna! När en kunde va hemma o va wiler.” Det där sista är ett försök att efterlikna nån sorts dialektalt uttal och uttryckssätt. D.S.