Det är bara några dagar sen förra vårvisan (Sök och du finner)… Men nu lyster mig plötsligt att lägga ut en till: Barn om våren! Har jag vårkänslor, måntro? Nja, ute är det rätt dystert, kyligt och duggregnigt just nu. Det är nog en fråga för analys. Men det är ett bra tag sen jag besökte nån psykoskrynklare (shrink på engelska) senast (ca 18 år sen), så jag vet inte. Jag har ingen aaaaaaning…
Det är nåt skumt med texten i den här låten också. Jag tänker på de där plötsliga utbrotten av städmani: Jag ska städa min lägenhet…? Vad är det frågan om? Flyktbeteende? Terapi? Nån sorts överslagshandling? Fåglar som blir attackerade av exempelvis en sparvhök utbrister ibland i ett slags “skuggsång”; de kurar livrädda inne i nån tät buske och sjunger lite vagt, tvekande. Helt fel beteende med tanke på den hotfulla situationen, typ. Kanske är det nåt liknande här: övermannad av näst intill skrämmande vårkänslor tar diktjaget sin tillflykt till den trygga städningen. Han tycks regrediera också: som ett tillkämpat lugnt och rastlöst barn om våren… Det finns ett tydligt inslag av barnslig protest över alltihop: Jag är inte med / jag smälter inte ned / jag slår inte ut / jag drar inte norråtut…
Barn-om-våren-textOch låten låter så här:
Liked this post? Follow this blog to get more.