Romantiskt intermezzo

Ni har väl hört talas om romantikens blå blomma, antar jag? Så här ligger det till:

Den blåa blomman var en symbol den romantiske författaren Novalis (1772-1801) använde i sin diktning, och den blev hans och romantikens kännetecken och symboliserade strävan efter odödlighet. (Wikipedia)

Romantikens blå blomma

Som obotlig fullblodsromantiker har den blå blomman alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Jag har också överfört dess romantiskt laddade etos till fågelriket (skådare sen 1962; det började med en tofsmes…). Fågel blå, är det också ett begrepp? Nja, det är titeln på en fransk folksaga, L’oiseau bleu, i vilken en prins, förvandlad till en liten blå fågel, flyger för att bistå sin vackra prinsessa, inspärrad i ett torn. Låter inte som en helt oromantisk historia, eller hur?

Nåväl, när jag besökte min son Jakob med familj i Charleston, South Carolina, nyligen, upptäckte jag till min stora glädje ett par exemplar av Eastern Bluebird (sv: östialia) i trädgården. Att jag hjärtegärna ville fota dessa vackra fåglar säger sig självt. Det gjorde jag också. Ett par bilder blev riktigt bra, UTOM DET ATT DET VAR EN KVIST-JÄVEL I VÄGEN! Nåja, inte första gången detta händer, när man försöker få en snygg bild på en snabb liten tätting i en buske. Det ordnar sig, tänkte jag. De är säkert här nästa dag också. MEN DET VAR DOM INTE! Såg dem inte mer. Fick nöja mig med den här bilden:

Fågel blå

Vände mig i min sorg till den mest romantiska melodi jag känner till: Somewhere Over the Rainbow, och givetvis då i Eva Cassidys version. Ingen kan som hon med sin magiska röst trollbinda en, särskilt så i lugna, romantiska sånger. Hennes cover-version av den här låten är alldeles hennes egen. Lägg märke till fågel blå i texten på slutet. Eva Cassidy (1963-96) dog i cancer vid blott 33 års ålder. Att dö ung är inte fel för romantiska hjältar…

Somewhere over the rainbow
Way up high
There’s a land that I heard of
once in a lullab
y

Somewhere over the rainbow
Skies are blue
And the dreams that you dare to dream
Really do come true

Someday I’ll wish upon a star
And wake up where the clouds
Are far behind me
Where troubles melt like lemon drops
Away above the chimney tops
That’s where you’ll find me

Somewhere over the rainbow
Bluebirds fly
Birds fly over the rainbow
Why then, oh why can’t I?

If happy little bluebirds fly
Beyond the rainbow
Why, oh why can’t I?

Sanderling

They say I’m a sanderling
Well, don’t know about that.
But yes, it’s true,
running ’long the sand
is what I love to do
It’s the sweetest thing

Makes my heart sing

Fotnot: sanderling, sv. sandlöpare

Å andra sidan

Å andra sidan finns sådant som låten Clay Pigeons i USA. Tog den till mitt hjärta för inte så länge sen, som det perfekta uttrycket för ensamhet och melankoli; inte helt okända stämningslägen för min del. Clay pigeons betyder ordagrant bokstavligen “lerduvor”, ni vet såna där runda lerplattor som kastas ut av en maskin och som skytten skjuter ner i flykten. Metaforiskt, bildligt, lär uttrycket i amerikansk slang stå för en “lätt sårbar person i en utsatt position”, en person som är lätt att skjuta ner, precis som en lerduva.

Låten skrevs av singer-songwritern Blaze Foley, men jag hörde den först med John Prine, också han sångare, gitarrist och låtskrivare inom country-genren. Låter så här:

Clay Pigeons

I’m goin’ down to the Greyhound Station, gonna buy a ticket to ride
Gonna find that lady with two or three kids and sit down by her side
Ride ’til the sun comes up and down around me ’bout two or three times
Smokin’ cigarettes in the last seat
Sing this song for the people I meet
And get along with it all
Go where the people say “y’all”
Sing a song with a friend
Change the shape that I’m in,
And get back in the game,
And start playin’ again

I’d like to stay but I might have to go to start over again
I might go back down to Texas,
Might go to somewhere that I’ve never been
And get up in the mornin’ and go out at night
And I won’t have to go home
Get used to bein’ alone
Change the words to this song
And start singin’ again

I’m tired of runnin’ ’round lookin’ for
Answers to questions that I already know
I could build me a castle with memories just to have somewhere to go
Count the days and the nights that it
Takes to get back in the saddle again
Feed the pigeons some clay
Turn the night into day
And start talkin’ again, when I know what to say

I’m goin’ down to the Greyhound Station, gonna buy a ticket to ride
Gonna find that lady with two or three kids and sit down by her side
Ride ’til the sun comes up and down around me ’bout two or three times
Smokin’ cigarettes in the last seat
Sing my song for the people I meet
And get along with it all
Where the people say “y’all”
Feed the pigeons some clay
Turn the night into day
Start talkin’ again
When I know what to say

I väntan på Armageddon

Har just sett dokumentären I väntan på Armageddon på SVT play. Skrämmande, ja det är bara förnamnet. Cornerstone Church, under ledning av pastor John Hagee, har 10 miljoner medlemmar, får vi veta. De är ”evangelikala kristna”, fanatiker, tar Bibeln absolut bokstavligt, varje ord är sant och heligt.

Bokstäverna B-I-B-L-E står för övrigt för ”basic information before leaving earth”, enligt dessa rabiata galningar. Men, de är inte bara galningar, de är ytterst farliga galningar. De ser alla tecken på en snar apokalyps, jordens undergång, i de händelser som utspelar sig i världen: krig och konflikter, miljöförstöring, moraliskt förfall (hbtq, abort etc.). Och detta är förutsagt i Bibeln, inte minst i Uppenbarelseboken. Jesus kommer att dyka upp på jorden igen, inte för att mäkla fred, utan för att förklara krig mot alla syndare och antikristna, alldeles särskilt mot muslimerna och islam. När Jesus återvänder kommer han med ett automatgevär i handen.

Hagee är också ledare för den kristna sionistgruppen Christians United for Israel. I Bibeln kan man läsa, att när judarna åter är herrar i Jerusalem är apokalypsen nära. Alltså stöder de kristna sionisterna Israel i alla lägen. Palestinierna kan man utan förbarmande fördriva eller slå ihjäl. De har bara bott på platsen i några hundra år. Judarna däremot, var där för flera tusen år sen.

De kristna sionisterna ser fram emot jordens undergång. Jordens undergång är inget att vara rädd eller orolig för, säger pastor Robert Jeffress, en annan ledande figur i den här rörelsen.

När jordens undergång är ett faktum, på domens dag, då kommer alla rättrogna högerkristna att hissas upp i himlen (the rapture), medan alla andra kommer att mördas på det mest bestialiska sätt.

Det finns 100 miljoner evangelikala kristna i USA. De utgör 30 procent av väljarkåren. De stöder naturligtvis helhjärtat Donald Trump. Att denne är en fullblodslögnande diktatorspretendent har ingen betydelse. Inte heller att han knullar runt och förnedrar kvinnor till höger och vänster. Inte heller att hans uppvisningar med Bibeln i handen, bedjande tillsammans med de högerskristna, lyser av hyckleri. Något mindre kristet, åtminstone i traditionell mening, någon större syndare än Donald Trump är svårt tänka sig. Men det spelar ingen roll, för han såg till att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem, en handling av oerhört stor symbolisk betydelse. Den betydde: Jerusalem är odelat Israels huvudstad. Palestinierna, som befolkar östra delen av stan sen generationer, kan dra åt helvete.

Majoriteten av de hundra miljonerna evangelikala kristna i USA är väl inte lika grymt undergångsradikala som den mest oförsonligt fascistiska falangen som beskrivits ovan. Men de är intoleranta, inskränkta idioter vars kunskap om världen inte sträcker sig långt utanför den egna församlingen.

Och, oerhört viktigt, de tror på Trumps lögner. De röstar på honom, oberoende av vad han gör sig skyldig till. Och den nyckfulle, fullständigt egotrippat hänsynslöst maktgalne Donald Trump som president i världens mäktigaste land, nedlusat med kärnvapen, en gång till… Det är svårt att föreställa sig något farligare för världen.

På andra sidan står då all den islamiska fundamentalismen, med skurkstaten Iran i spetsen. Islamisk fanatisk fundamentalism är precis lika förödande som den högerkristna rörelsen.

Mot USA fronderar naturligvis också Ryssland, med den maktgalne mördaren Vladimir Putin i ledningen. Hans ideologi, hans (i och för sig gudlösa) religion, är de storryska imperiedrömmarna. Han vill vrida historien tillbaks till medeltiden.

Och vad står Kina i allt det här? Xi Jinping är självklart ett klassiskt maktgalet rövhål som så många andra ledare i dagens värld (kanske har det alltid varit så?), det är lätt att se. Men vilken ideologi ansluter han sig till? Det kinesiska kommunistpartiet är ju verkligen inte kommunistiskt i traditionell mening. Finns det något annat än makt och pengar som betyder något här?

I Indien härskar hindu-nationalisten Narendra Modi. I Turkiet Recep Tayyip Erdogan, av samma skrot och korn. I Indonesien valdes nyligen Prabowo Subianto, en likartad skitstövel vad det verkar. I Ungern Putin-kramaren Victor Orban… osv etc osv etc…

De mänskliga rättigheterna ligger pyrt till…

Och tänk att försöka prata miljöproblem och klimatkris med de amerikanska evangelikala… Tillåt mig att asgarva. De tycks ju längta efter jordens undergång! Alla tecken på att allt är i färd med att gå åt helvete ser de som något positivt! För dem finns bara människorna, och bland människorna bara de själva, de rättrogna. Djur och natur finns endast som ackompanjemang till mänskligheten, till för människorna att exploatera och utnyttja efter behag.

Jag tänker så här, efter att ha sett I väntan på Armagedon: Jag befästs i min redan tidigare skarpt antireligiösa inställning. Visst, men de evangelikala är religiösa avarter, säger ni. Egentligen är inte religionen sådan. Egentligen är den ju av godo. Vi svenska kristna är ju snälla, den svenska kyrkan likaså… Jaha, men hundratals miljoner högerkristna, hundratals miljoner islamister, några mijoner (några hundratusen?) sionistiska judar som har apartheid-makten i Israel just nu – inte fan kan man bortse från dem!? Nej, det ligger någonting ont och illa (förutom att det är lögnaktigt förstås) i alla religionerns kärna, skulle jag vilja säga. Det är den här idén om att det är vi som har rätt, det är vi som respekterar den ende (de enda) helige guden, osv. Därur gror intoleransen och föraktet för dem som inte tillhör den rätta läran.

Det är ju också tveklöst så, att religioner så länge man kan minnas alltid utnyttjats i egna syften av samvetslösa (icke religiösa) politiker och starka ledare för att så split och misstänksamhet mot ”dom andra”, mot de otrogna. Det har lett till otaliga krig och konflikter.

USA är ändå än så länge snäppet bättre än skurkstater som Ryssland och Iran t.ex. Det finns ännu rester av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter i USA. Bara det faktum att sådana som John Hagee och hans kyrka tillåts existera och verka i landet är väl på sätt och vis ett tecken på detta.

Men om Trump kommer tillbaka till makten…

Jag bävar…

Och nu blir det reklam

Om ni händelsevis skulle få för er att ta en tur ner till Florida Keys, ja, ni vet där Hemingway och grabbarna höll till, missa då inte att ta en välbehövlig rast på den excellenta pizzasyltan Upper Crust Pizza.

Den är strategiskt belägen alldeles vid vägkanten. Som ni förstår av namnet (Upper Crust ung lika med “överklassen”, eller typ “de finaste bitarna” eller nåt) rör det sig här inte om vilken simpel dive som helst. Ånej, här samlas kännarna av vad en riktigt utsökt pizza innebär. Och, inte minst, här bjuds på ett ett föredömligt urval av de allra som läckraste maltdrycker. Själv valde jag, på min ölkunnige sons inrådan, att inmundiga en Chimay Triple; ett belgiskt trappist-öl, bryggt av möjligen något försupna men ändock synnerligen gourmet-öl-inriktade belgiska munkar. “Triple” står för tredubbel maltdos och rejält tilltagen alkoholhalt.

Även det täcka könet blev väl tillgodosett på Upper Crust Pizza. Man kunde notera en faiblesse för viss berusande galenskap:

Färggrannheter som dessa gläder en åldring:

P.S. Låt oss för all del inte sticka under stolen med vad som kan hända om man bälgar i sig alltför många Chimay Triple D.S.:

Lurigt läge…

När jag vilar middag brukar jag säga att jag tar mig en lur. Jag ligger gärna och lurar en stund efter meddan, helt enkelt. Men det här är nåt helt annat… När alli-ga-ga-ga-torn ligger och lurar så här, ja, då är det ett lurigt läge. Läge att inte se upp (mot himlen), utan kolla noga ner i vattnet innan du doppar tårna…

Efterspel

Vid min presentation på Abecita i torsdags kom jag av mig ett par gånger när jag sjöng om Chimborazo. Inte för att det gjorde så mycket i och för sig, känslan vad ändå där, så jag var nöjd. Men nu tänkte jag ändå att jag borde lägga ut låten här på bloggen, utan avkomningar åtminstone. Tyvärr kände jag mig tekniskt trött idag (jag har delvis glömt hur jag gjorde när jag spelade in de “hemmamusikvideor” som ligger här på bloggen) så det fick bli enklast möjligt: röstmemo på telefonen. Kass ljud således, men ändå…

Nån gång i framtiden ska jag spela in den här låten ordentligt, med bättre ljud och ackompanjemang. Tills vidare får basement tape-versionen ovan gälla som den enda existerande…