Idag har jag vårstädat en smula på min inglasade balkong (visserligen i nordostläge, sol blott fram till 10.30, men ändå…) Vädret solar sig ju å det värstaste… Blir nog inget regn förrän i augusti nån gång (vilket jag inte gillar alls iofs; behöver, liksom växterna, vatten då och då för att trivas).
Och så har jag klippt bort förra årets skott på kärleksörten. Den är helt fantastisk, den där örten. Fick den av en ren slump för flera år sen, den blev över i vår lilla bostadsrättsträdgård. Kan inte du ta den? spordes det. Ok då, kunde jag väl… Den har därefter utsatts – icke för vanvård – men för ingen vård alls, på min balkong. Möjligtvis lite vatten då och då. Men ingenting på vintern. Då verkar den gå i ide helt och hållet (ungefär som mitt totemdjur, igelkotten). Men så på våren, ur den torra utmattade jorden, stiger (likt fågel Fenix ur askan) de gröna, nya skotten…
Vad månde bliva? Hur månde det gå för kärleken, i detta onådens år, 2025…?
Jajamen, den bara rullar och går. Aldrig vart nåra problem med den inte, nänä. Ja d’ä med bilen som mä våren, kan en säja. Den bara också rullar och går på just nu i detta ögonblick. Ta t’exempel porsen va. Den doftar o ligger i utåti helvitti om en smular sönder’n en smula. Å snygg som fan ä han mä. Den ä en synnerlig sinnelig njutning, ä den, porsen…
Futbol Club Barcelona (FCB/Barca) vann igår Copa del Rei, alltså spanska fotbollscupen. De besegrade i finalen ärkerivalerna Real Madrid med 3-2, efter förlängning (segermål i 115:e minuten).
Jag är ett Barca-fan sen 2008 ungefär, eller sen jag upptäckte vilken sorts fotbollsspelare Leo Messi var.
Kom hem vid 11-tiden igår kväll. Vågade inte titta på matchen. Sen på natten smög jag mig på info om matchresultatet på telefonen…
På förmiddagen såg jag hela matchen i efterhand, med stor behållning. Det var skönt att veta att det skulle bli ett lyckligt slut.
Mer och mer förvandlas jag till nån sorts fotbollspsycho som inte vågar titta när det blir alltför spännande. Det är, som ungdomarna säger, helt sjukt…
Ibland är jag lycklig i min sjukdom (som nu), ibland lider jag alla helvetets kval…
Idag ska jag åka och lyssna på världens bästa kör, enligt min mening: Amanda från Göteborg, nämligen. Jag har följt dem sen 80-talet nån gång, försökt se alla föreställningar, köpt alla skivor. Superbt varierad repertoar, koreografi, dans, många instrument, allt utantill (inga stela körpärmar på scen inte), osv osv.
Föreställningen heter Human behaviour, så även den här låten:
Att pimpla i sig en massa vatten i tid och otid, det ska man akta sig för. Denna visdom har det irländska folket till fullo anammat, via sitt skyddshelgon, St Patrick. I den åtta verser långa visan Patrick’s Arrival heter det i sjunde versen:
You’ve heard, I suppose, long ago, How the snakes, in a manner most antic, He marched to the county Mayo And ordered them all into the Atlantic. Hence never use water to drink The people of Ireland determine With mighty good reason, I think, For Patrick has filled it with vermin, And snakes and such other things.
I samband med vårt besök i Paris nyligen stötte vi på en s.k. vattuman (uttal: [vatumá:n]) som bar syn för sägen hur illa det kan gå vid långvarigt och överdrivet bruk av denna farliga (om än utspädda) drog:
Färg, javisst, absolut. Form också, vill jag tillägga. På ett grundläggande estetiskt plan är det upplevelser av färg och form som får mig att syssla med fotografi. Intresset och känslan för f&f delar jag med min dotter. Hon hade utställning i påsk, på Sofiero Gård i Helsingborg. Den stolte fadern kunde naturligtvis inte avhålla sig från att ta några bilder:
I den mån känsla och intresse för det estetiska, för form och färg, till viss del kan vara genetiskt betingat, och sålunda kunna gå i arv, så tänker jag på min moder. Hon tyckte om att göra små prydnadsarrangemang i hemmet till exempel. Och så brukade hon säga: “Ja Willmyr var bäst i klassen på teckning, det var han. Men jag var näst bäst!” (Arne Willmyr, som alltså var klasskamrat med min mamma, blev sedemera målare och konstnär.)
Såg på nyheterna att Stina Oscarsson hade avlidit på långfredagen. Jag kände väl igen namnet; hade flera gånger lyssnat på henne i poddar i Kvartal; “veckopanelen”, Ola Wongs bokklubb” m.m. Hade lagt märke till och tyckt om hennes lugna, väl avvägda yttranden; hennes eftertänksamma samtalston även om de mest upprörande ämnen.
Så mycket mer visste jag inte om henne. Men i samband med hennes död fick jag veta att hon varit teaterregissör, dramatiker, teaterchef, författare och samhällsdebattör. Och att hon bara var 49 år när hon dog i följderna av en mångårig anorexia-sjukdom.
Stina Oscarsson
Det var djupt chockerande…
Staffan Dopping på Kvartal skriver om hur Stina Oscarsson pekade på och oroade sig för polariseringen i Sverige som försvårar samtal mellan människor, och om hur hon alltid ville vara så påläst som möjligt inför podden Veckopanelens ämnen. Hon deltog några gånger i den här podden tillsammans med publicisten Thomas Mattson och ex-riksdagsmannen Hanif Bali.
Thomas Mattson säger om Stina O: “I en tid av högt tonläge och låga tillmälen hade hon ändå förmågan att inte bara lyssna utan också motargumentera sakligt. Hon kan beskrivas som sanningssökare, frihetlig och intellektuell. Man skulle också kunna kalla henne för lite motvalls, vilket sannerligen behövs i dessa dagar.”
Hanif Bali slogs av att hon alltid fokuserade på sakfrågor. Han såg en socialliberal som hellre yttrade en nyfiken fråga än kom med ett moraliskt fördömande, vilket gjorde henne unik. “Hon lyckades med konststycket att få en att känna att hon var på ens sida, trots att hon i sak aldrig höll med om något. Hon var alltid mer intresserad av vad som sades än vem som sa det.”
Stina Oscarsson stod till vänster politiskt, men tillhörde aldrig “vänstern” eller “vänsterlägret” i inskränkt mening. Hon var alltför öppen, nyfiken och egensinnig för det. Just detta finner jag mycket väsentligt. Polariseringen i samhället har kommit att leda till att alltför många debattörer placeras i det ena eller andra “lägret”; de har ett antal åsikter som förväntas höra ihop, “åsiktspaket”. Har man en eller annan avvikande åsikt som inte “stämmer in”, då blir man mobbad och förlöjligad av “sina egna”, och inte tagen på allvar.
Det här är något som förundrar mig – liksom Stina Oscarsson, skulle jag tro: Varför måste man passa in i en eller annan åsiktskorridor och omfatta hela åsiktspaket? Det borde väl inte vara något konstigt med en blandåsiktare som exempelvis den här?:
mot abort för kampen mot koldioxidutsläppen mot dödsstraff för biologisk definition av man och kvinna mot problemen med mångkultur för fördelarna med mångkultur mot rasism för hårda straff för gängkriminella
Så Stina Oscarssons sätt att debattera och skapa opinion ser (såg…) jag som ett föredöme, helt enkelt.
Men så detta med anorexin… Fruktansvärt. En fruktansvärd psykisk sjukdom, som förvärras och sprids digitalt via vår tids helvetiskt idiotiska kroppsideal. Särskilt drabbade förstås: kvinnor. Sara Nygren har skrivit en känslostark artikel om det här i dagens Borås Tidning. Karin Samuelsson, nyhetschef på samma tidning, har aktualiserat en krönika (från 31 maj, 2023) om samma ämne. (Länkarna fungerar nog bara om ni kan logga in på Borås Tidning.)
Som bekant färdades jag Jorden runt utan att flyga 2026-17 (ursäkta mig, blev lite fel här, därav Maritas kommentar, se nedan. Min restid ska naturligtvis vara 2016-17, ingenting annat. Fast det är klart, att resa 2026-17 hade ju varit ganska kul förstås…). Min Jorden runt-tur gjorde mig till en av ganska många (väldigt många, om man räknar dem som tagit flyget till hjälp) cirkumglobianer. Nyss läste jag mig till vem som var den förste cirkumglobianen. Han var islänning och gick under namnet Torkel Torskbitare. Torkel gjorde sin globala rundresa redan under Harald Hårdrådes tid (kung i Norge 1045-66). Min resa tog 177 dagar, medan Torkel Torskbitare tog betydligt längre tid på sig (troligen 10-15 år åtminstone. De tillgängliga färdmedlen var ju också onekligen betydligt färre och enklare på T.T.:s tid). Han gjorde jordevarvet västerut, i motsats till Ers Undertecknad, som ju styrde stegen, liksom båt- och tågresorna, österut.
Har ni lite tid till övers, så låt er fascineras av den fängslande historien om Torkel Torskbitares vådliga och skickelsedigra färd:
