Lång lång bilresa, 573 miles, 92 mil, närmare bestämt. Jobbigare än att flyga över Atlanten… Jakob körde fort i början. Det skulle han inte gjort. En snutbil stod på mittremsan, antagligen utrustad med radar. Slog på blåljusen och prejade oss. Vi hade kört 85 miles i timmen när det var hastighetsbegränsning på 60, påstod han. Böter: 440 dollar!
Sen hade bilens (toppmodern Volvo XC 90 via jobbet) gps pajat plötsligt; ingen nätkontakt. Varpå Ellen måste använda sin telefon för vägvisning. Troligen hade hon inställt på ”undvik motorvägar” eller så, för vi kom in på småvägar utav bara helvete ett tag. Kändes tröstlöst.
Ett tag hade vi 44 mil kvar att köra på smågator med ständiga trafikljus etc… Ja, ni förstår. Sen var det köer, Stau som man säger i Tyskland, långa, tröga köer… Men fram emot mörkrets inbrott gick det lite bättre och så småningom riktigt bra.
Vi startade kl halv nio, kom fram 21.45. Turen tog nästan 13 timmar alltså! Jakob körde hela vägen. Han litade inte på att jag kunde körahjälpatill. Hade jag inte gjort själv heller, om rollerna varit ombytta. (Nu vet jag ju iofs att jag är en fantastisk chaufför (mycket bättre än de där 80 procenten som tror sig vara bättre än medel). Men det kan ju inte han veta.)
Och glöm inte att vi hade två barn med oss; en fyraårig i-paddebaddare och en 7,5 månaders goding.
Men nu på lyxigt hotell för två nätter. Välförtjänt, känns det som. Ska bli Everglades idag, är det meningen.
Liked this post? Follow this blog to get more.