Är det så verkligen? Är man dömd att alltid förbli den man alltid varit? Låter tråkigt. För min del t.ex., kan ju alla se hur mycket jag lärt mig av livet… När jag var yngre var jag naiv och dum, men nu har jag blivit så klok så klok. Kan det vara så att vissa män peakar i 72-årsåldern? (Kan det vara så att han är ironisk?)
Och zebrornas ränder är ju en gåta för sig. Vad är det för nån sorts skjebnens rådvillhet (citat Marve Flexnes, 1976) som har gett dem dessa psykedeliska mönster? Var evolutionen på lekhumör några miljoner år, eller?
Tja, kära läsare, jag lämnar åt er att söka svaren på dessa existentiella frågor. Själv går jag bet, trots all min klokskap.
Annars vet jag inte så noga. Det var som det var, det är som det är, och, inte minst, det blir som det blir. Så har det alltid varit, ärit och blivit. Och ränderna går ju, när allt kommer omkring, aldrig ur. Slikt kristallklart tänkande parat med så sylvassa slutsatser, vad kallas det? Jo, det kallas att lära av historien.
Liked this post? Follow this blog to get more.