Idag, 17:e mars 2022, skulle min barn- och ungdomsvän Sven fyllt 72 år. Men så blev det inte, i förrgår gick han till det land varifrån ingen återvänder. Han hade plågats i många år av svår Parkinson bl.a., så känslan av lättnad, för honom själv och för närstående, finns där. Men tankar och vemod kommer…
Vi var en trojka, Sven, Åke och jag, från lilla byn Broaryd i Småland, som höll ihop mycket. En lärare i 5:e klass fick oss intresserade av fåglar. Vet inte om man kan säga att vi höll stövlarna leriga precis, men vi höll mopederna igång i alla fall. På dem for vi kors och tvärs och kollade fågel i de närmaste omgivningarna. Plötsligt finner jag det märkligt nog av största vikt att redogöra för egenskaperna hos dessa våra kära fartvidunder.
Sven hade en ny Husqvarna vill jag minnas. En blå. Dess mest framträdande egenskap var att den var otroligt stark på 1:an. Kunde gå nästan rakt upp, typ. Däremot hade den svåra problem när det gällde att komma upp i högre hastigheter än de lagföreskrivna 30 km/tim.
Åke hade en vit, begagnad Crescent. Den var på sätt och vis raka motsatsen till Svens Husqvarna: svag, orkade inte mycket uppför, men varvade ut som satan nerför; i riktigt långa nerförsbackar kunde den komma upp i 40-45 km/tim.
Jag hade fått ärva min rödvita Monark Monarscooter av min sju år äldre syster. Det var antingen den eller ingen moped alls, sa mina föräldrar. Så jag fick gå med på dealen… men suck, vilken skam och nesa! En ren tjejmoped ju! Men jag plockade av de gigantiska benskydden, tog bort motorkåpan, och så bytte jag till en borrad förgasare som jag köpt av en kompis. Sen blev det åka av vill jag lova…
1966 for Sven och jag på mopedsemester till Bornholm. Vi var nog egentligen smått skakis inför hela projektet. Det var mer fråga om att genomföra det än att ha speciellt roligt. Och prövningarna började mycket riktigt ganska omgående: Sven fick punktering nånstans i Hässleholmstrakten. Vi lagade den själva på en bensinmack. Eftersom det var ett rejält hål i däcket la vi in en s.k. kappa (en gummi-lapp, typ) inne i däcket vid hålet, för att skydda slangen. Detta förfarande ledde dock till att en bula uppstod på däcket. Jag skrattade så jag höll på att pissa på mig när jag körde efter Sven, och han liksom hoppade till för varje hjulvarv…
Vi tog färjan från Simrishamn till Bornholm, bara det ett äventyr. Och vi var borta ett tag innan vi åkte hem igen; vi klarade av det, helt enkelt. På hemvägen regnade det oavbrutet, så det var underbart att titta in till min farmor Lydia utanför Hyltebruk; torka till lite i värmen och få oss ett ordentligt skrovmål. Farmor var vederbörligen imponerad av vår stora och äventyrliga prestation.
Alla tre i trojkan, Sven, Åke och jag, hade valt att läsa vidare på Realskolan i Smålandsstenar; cirka 20 procent gjorde så. Alternativet var ett sjunde år i folkskolan, och sen börja jobba. På Realskolan skulle man ha en studielegitimation, det gav vissa rabatter på varor och inträden. Sven fyllde i sina uppgifter på en blankett med foto och allt, vilken han sen lämnade in till rektor Holger Holmgren för påskrift. Sven hade prydligt angett sin födelsedag, 17 mars, men glömde skriva in sitt födelseår, 1950. Rektorn observerade inte detta, utan skrev glatt på. Vi hade vansinnigt roligt åt detta, nu kunde ju Sven påstå att han var född ett par år tidigare än 1950, vilket kunde möjliggöra inköp på Systembolaget och liknande. Så datumet 17:e mars är för alltid inetsat i mitt minne.
Sven ägde en Grundig rullbandspelare av utmärkt kvalitet. Med den kunde han spela in kanonlåtar med Cornelis V eller Fred Å från radion. Men han gjorde också en smyginspelning av de bägge tanterna Ester och Sigrid, när de var på kafferep hemma hos Svens mamma. Han var mycket duktig på att imitera (lärare inte minst), och han brukade citera de bägge originaltanterna, bl.a. denna mycket rytmiska ramsa (det handlade om Hilda i Rökla, vill jag minnas):
Ja, ja sa ifrå att ja sa att här ä å göra ändå, sa ja. Ta dej inte på dä, sa ja. Ho har vart hos nån annan.
Ett annat illegabelt (obs, nytt ord; betydelsen oklar) minne är när vi uppträdde som Sweden’s Simon & Garfunkel på krogen The Yodelling Sausage i London, 1969, Sven och jag. Vi kunde med nöd och näppe tre gitarrackord var (vi hade med oss våra nylonsträngade hemifrån, bara en sån sak…). Men jag flörtade med barägaren, som var österrikare. Jag drog min ramsa Ich habe eine Schwester die mit einem Österreicher verheiratet ist. Und er kommt aus Kufstein!, osv. (vilket ju var sant) plus några floskler på tirolerdialekt (Tirol ist lei oans. Is a Landl a kloans. Is a shians, is a feins. Und dös Landl is moans), och sen var det klart för debut. Publiken var tillräckligt berusad för att inte allvarligt störas av att vi med säkerhet var urdåliga. Gaget var fri öl och ett stop med inskriften: The Yodelling Sausage. Alpine Beer.
– – –
Jag vet inte om jag vågar påstå att vi kom varandra så där riktigt, riktigt nära, Sven och jag. Vi hade oreserverat kul ihop, skrattade åt samma saker. Vi tyckte vi förstod varann oerhört bra, och vi bråkade ytterst sällan. Men ändå, det var mycket jargong; vi imiterade och citerade och fikonspråkade nästan mer än vi så att säga talade normalt. Det alltför svåra och allvarliga höll vi på behörigt avstånd med skämt och trams.
Men lik förbannat rörs jag i min själ när jag tänker på dig, Sven. En del följer nog med åldern (hög), den ger perspektiv, nostalgi, insikten om alltings förgänglighet.
Vila i frid, min vän.
