Från det ena till det andra, nedan följer en text om krig, ett nog så aktuellt ämne. Jag skrev om de allmänna mänskliga rättigheterna för ett tag sen, och lovade återkomma. Det gör jag nu.
Jo, egentligen har vi, enligt de mänskliga rättigheterna, rätt att slippa krig. Vi har nämligen ”rätt till liv”. Och denna livsrätt våldför man ju sig på å det grövsta i krig. I krig är det inte bara tillåtet att döda, det är i högsta grad tillrådligt att döda. Ja, det är vad kriget går ut på: att döda så många fiender som möjligt.
Så trots att det är förbjudet enligt de mänskliga rättigheterna så krigas det ändå. Det har människor säkerligen alltid gjort. Men den stora skillnaden idag, jämfört med jägar- och samlartiden, är att idag är fienden inte personliga ovänner som gjort en något ont, utan miljontals okända människor som tillhör en annan mental gruppering, en dom-grupp; t.ex. alla danskar, alla muslimer, alla kommunister, osv.
Dessutom har vi med teknikens hjälp oändligt mycket effektivare sätt att ta död på varandra idag än på stenåldern. Detta gör naturligtvis konsekvenserna av krig oerhört mycket mer omfattande idag. Ja, vi skulle lätt kunna ta död på hela den mänskliga ”civilisationen” på några sekunder genom att starta ett atomvapenkrig.
Nåväl, det är – åtminstone i vissa lägen (försvara sig mot Putin och hans mördaranhang t.ex.) – tillåtet och lagligt att kriga. Men hur som helst får man egentligen inte kriga (ja, verkligen egentligen, för att i stort sett alla gör som dom vill ändå). Vi har skapat något som kallas ”internationell humanitär rätt”, eller ”folkrätt”, eller i folkmun ”krigets lagar”. Det går väldigt bra att döda så många av fiendens soldater som möjligt, och man får bomba militära mål. Men det är enligt krigets lagar förbjudet att döda civila (icke-soldater), bomba civila mål, tortera och döda krigsfångar, m.m. All sjukvårdspersonal skall vara fredad. Kvinnor får inte våldtas. Barn skall skyddas. Inget gisslantagande får förekomma, etc.
Den internationella humanitära rätten, krigets lagar, bygger bl.a. på de fyra Genèvekonventionerna (1846, 1906, 1929 och 1949), om sårade och sjuka i krig, krigsfångar och civilbefolkningen.
Om allt detta har jag två saker att säga: 1) Det är smått patetiskt rörande, att människor visserligen har insett att vi absolut måste få slå ihjäl varandra i stor skala i vissa lägen, men att vi ändå vill lindra lidandet en aning, försöka inför nån sorts ”rimlig rättvisa” i krig genom dessa krigets lagar. 2) Det är för jävligt att i stort sett alla nationer, som har ett militärt ”försvar” att anfalla med, inte bara är beredda att kriga, utan även högaktningsfullt skiter totalt i krigets lagar i praktiken.
De två stora krigen som pågår just nu, Ukraina-kriget och Israel mot Hamas-kriget, är bra exempel på punkt 2 ovan. I Mellanöstern tycks det mig solklart att båda sidor utan hänsyn oavbrutet bryter mot krigets lagar. De ljuger och påstår något annat i sin propaganda, men likväl. Och Ryssland är ju själva paradexemplet på fullständig likgiltighet visavi krigets lagar. Civila eller soldater, det spelar ingen roll, alla ska dö. Ukraina har däremot något sämre möjligheter att våldföra sig på de humanitära reglerna, eftersom kriget utspelar sig i deras eget land. De kommer inte åt civila ryssar i någon större utsträckning.
När hatet blir tillräckligt stort blir fienden omänskliggjord, och allt blir tillåtet.
Det är viktigt att tillägga att det är män som står för så gott som allt krigande. Det är utan tvivel genetiskt betingat till stor del. Vi har inte förändrats så mycket genetiskt sen stenåldern. Men, märk väl, våldsbenägenheten gäller ursprungligen personliga fiender, eller åtminstone människor som har direkt påverkan på mig och min familj, inte en okänd massa människor som inte gjort mig nåt ont. För att få män att vilja riskera livet och slå ihjäl okända medmänniskor krävs maktgalna demagoger (män förstås), politiker eller religiösa fanatiker som hetsar upp känslorna. Nu för tiden har de ju också nätet och sociala medier att tillgå för sin desinformation och krigshetsande propaganda.
För mig får kvinnorna gärna ta över makten, om det vore möjligt. Vet inte om det skulle krigas mindre då, eller åtminstone på annat sätt, mindre grymt? Fan vet, men absolut värt att pröva. Personligen är jag helt ointresserad av makt. Ett av de sämsta dragen i läraryrket (som jag fuskat en hel del i) var för min del nödvändigheten att bestämma och utöva en viss makt; för ordningens skull, för kunskapernas och elevernas skull. Detta hade jag gärna sluppit, om jag fått välja.
Liked this post? Follow this blog to get more.