Elguriana

Jag började fling-flingelingelingelinga på gitarr (kompa med tre ackord) cirkus 1968, om jag minns rätt. Mina kloka föräldrar skapade dessförinnan pianoinlärningsmöjligheter för mig i mycket unga år (12-årsåldern). Det gick bra ett tag, men pianokarriären stäcktes ändock i förtid, p.g.a. att min lärare (kantorn i pastoratet) i överambitiöst nit tvingade mig att spela verk av 1900-talskompositören Béla Bartók, något jag på intet sätt var mogen för – så jag slutade. Men vid 18 års ålder, 1968 m.a.o., härsknade jag till för att jag inte hade nåt att spela på. Pianot var för tungt och stort för att kunna flyttas till mitt inackorderingsrum i Gislaved. Så jag inhandlade en (bärbar) gitarr, en akustisk nylonsträngad. Med den kunde jag kompa Cornelis o Fred-låtar, antyda lite blues, m.m. Men mest blev det fling-flingelingelingeling-komp av tre-ackordslåtar. Såna finns det många av…

Blott cirka 40 år senare fann jag mig vara en del av ett korpcoverband: The Soggy Bottom Boys, som sen utvecklades till The Soggy Bottom Band (eftersom vi fick en kvinnliga bandmedlem). Ur detta föddes nu verksamma J.T. & The Soggy Bees, som så gott som enbart har mina egna låtar på repertoaren (J.T. står för Jörgen Tomas).

Under alla dessa år, städse featuring en akustisk gitarr på magen (senaste 10-15 åren en Martin-gitarr, crème de la crème)…

MEN NU HAR JAG BLIVIT MED ELGURA! En oändligt mycket finare sådan än jag förtjänar. För jag kan verkligen inte spela nåt vidare. Har aldrig lärt mig spela med plektrum (plektrumen kom alltid bort, då i min ungdom). Dock –jag haver lôvat att öva en timme om dagen det närmaste året. Föresatserna är de bästa– sen får vi la se hur det blir med resten… (flit, envishet, ihärdighet, jävlar anamma, etc.)

Liked this post? Follow this blog to get more. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *