Hem ljuva hem

Jomenjamenvisst, förallandel, skönt å komma hem. Men vad är det för jäkla klimat ni lagt er till med? (Här syftar jag på mina nordiska bloggläsare naturligtvis.) Leker ni att ni är ett undantag från den globala växthuseffekten? Eller konspirerar ni om att allt klimattjat bara är en woke-konspiration? Ni kanske tar chansen att kalla den rådande subarktisutbrottet för klimat, inte väder?

Ja ja, det är som det är. Och det är mycket troligt att det också blir som det blir. I Florridda var det gôtt väder för det mesta. Men allra mest för det mesta var det en helvetes massa bilar där. Och massa fôlk med för denna delen. Insprängt mellan allt fôlket (amrikanare så gôtt som allihop) dock en och annan alligator också, det får en erkänna.

Tiden, ett nollsummespel

Tid existerar bara i vårt medvetande för att hålla ordning på rörelse. Två faktorer är nödvändiga för tids existens: 1) rörelse/förändring 2) mänskligt medvetande. Utan rörelse, om ingenting händer, så finns det ingen tid. Inte heller något liv, bara stillhet och död. Men eftersom både vi människor och en hel del annat lever, rör sig och förändras så har vi uppfunnit tidsbegreppet för att få lite ordning i kaos, lite kosmos i kaos, helt enkelt. Vi relaterar alla rörelser till klockvisarnas stadiga förflyttning på urtavlan.

Om ett par, tre timmar ska jag påbörja hemresan till Europa. Då kommer jag att få lämna tillbaka de sex timmar jag vann när jag reste västerut tidigare. Förutom det som fastslås ovan om tidens väsen och villkor, tenderar den att likna ett nollsummespel. Det som eventuellt “vinnes” kommer för eller senare att “förloras” och omvänt.

Well, something’s lost, but something’s gained, in living every day…

Flygande kalkoner

Den i särklass vanligaste rovfågeln överallt här är kalkongamen, eller turkey vulture på engelska (kunde lite skämtsamt kallas erdogangam, he he…). Heter kanske så pga det kalkonliknande röda huvudet och halsen. Jag har sett den vid Grand Canyon för många år sen, uppe i Michigan och Wisconsin, där mina amerikanska vänner bor, liksom på Falklandsöarna 2019. Mycket framgångsrik art alltså, antagligen för att den anpassat sig till de ändå framgångsrikare människorna (vad gäller antalet alltså, inte mycket annat), lever på det vi slänger ifrån oss bl.a. Men ändå gott att se att den blå himlen inte är tom och övergiven…

Det här, däremot, är en flintskallig örn, en bald headed eagle, fotad på alltför långt håll (mer vithårig (fjädrad) än flintskallig iofs). Den är det här primitiva landets nationalfågel, och det kan den ju inte hjälpa.

(Jag gör reflektionen att varken örnen eller jag är flintskalliga, bara vithåriga. Annars har vi nog inte så mycket gemensamt. Jag är mer som en pingvin, med min oflygighet och min vaggande gång.)

Nyårslöfte

Så mycket vanlig mänsklig hygglighet som möjligt får bli mitt strävansmål för 2024 (samma som för 2023).

(Och att röra mig fritt i kabinen, samtidigt som jag behåller sinnena på.)