Ja ä de inte fasen va tia går, som urfôvelen (urmakaren) sa till kunden som väntat på att få sin klocka reparerad i ett helt år (har jag skrivit detta tidigare här? vet inte, seniliteten slår till). Kom hem i onsdags, och nu är det redan fredag kväll. Och vad har jag gjort sen jag kom hem? Har jag använt min utmätta tid här på jorden på ett meningsfullt sätt? Ja, därom tvista inte de lärde, det är nog bara jag som bryr mig.
(Fast jag vet inte… Det är så mycket prat om den där korta, utmätta livstiden. Så gott som aldrig hör man något om den prenatala eller den postmortala tiden. Hur tillbringar man dem? De lär ju trots allt vara så oändligt mycket mer långvariga än den korta tid vi vandrar (eller slöar i soffan) här på den blå planeten. Å andra sidan vete fan hur det är med sinnespåkopplingen före och efter livet. Man kan ju misstänka att det inte är så mycket smakande, luktande kännande, lyssnande eller seende på gång där… Och mitt valspråk har alltid varit: Behåll sinnena på! (Jag har fått det från den där historien som Dean Martin brukade dra om att Ingen fara, allt är lugnt. Ni kan röra er fritt i flygplanet. Men behåll säkerhetsbältena på!))
Alltnog, jag snor ihop det här vidvinklade inlägget med en bild från för några dar sen. Inte tänker den här spensliga figuren några futila tankar likt de mina ovan… Hen vet nog inte ens att hen är en insekt (men det vet jag, för hen har sex ben, inte åtta som spindlarna).
Liked this post? Follow this blog to get more.