Ett av skälen till att jag i stort sett inte alls använt plektrum under ett helt gitarrspelande liv är att jag alltid slarvade bort dessa små spelbrickor av plast i snabbare takt än jag hann skaffa dem. Alltnog, emedan jag numera (sen ett halvår ungefär) är stolt innehavare av en elgitarr försöker jag verkligen dels att lära mig spela med plektrum (och inte med fingrarna), dels att inte slarva bort dem. Spelandet går väl någorlunda, men icke bortslarvandet går inte alls bra. Idag såg jag mig nödsakad att återigen fara upp till Musiklagret för att ersätta plektrumförlusterna.
Insåg också att jag behöver en bättre strategi för plektrumhanteringen i fortsättningen. Mina blickar föll då på farfars gamla anrika snusdosa som tronade på en hylla i köket. Den kan få bli min plektrumask, tänkte jag. Och så blev det; samtliga plektrum i min ägo fick äran att vila på denna f.d. snusiga bädd.
Tänk ändå, tänkte jag sen. Min farfar, August Larsson, fick denna fina snusdosa på sin 50-årsdag, 1 november 1931. Inte hade han då ens i sin vildaste fantasi kunnat tänka sig att den 90 år senare skulle komma att fungera som plektrum-ask för en 70-årig sonson som spelar el-gitarr! Elgitarrer började utvecklas någon gång på 20-talet, men jag tror knappast farfar hade hört talas om detta.
Tror ändå han hade glatt sig åt att dosan kom till god användning igen…
Liked this post? Follow this blog to get more.