Var stilla, var tyst och vänta,
Vänta på vilddjuret, vänta på varslet som kommer,
Vänta på undret, vänta på undergången som kommer
När tiden har mist sin sälta.
Det svävar med släckta stjärnor lågande skär förbi.
Det kommer i gryningen eller i skymningen.
Dagen och natten är inte dess tid.
När solen går i mull och månen i sten skall det komma
Med släckta stjärnor på kolnade skepp…
Då skall de blodiga portarna öppnas för allt som är möjligt.
Då skall de blodlösa portarna stängas för alltid.
Marken skall fyllas av osedda steg och luften av ohörda ljud,
Städerna störta punktligt som klockslag.
Öronens snäckor skall sprängas som djupt ner i vattnet
Och tidens omätliga saktmod förevigas.
Djupt in i döda blickar, i domnade ljus
Av undret som snuddar förbi deras hus.
Var stilla, var tyst och vänta,
Andlöst tills gryningen öppnar sitt öga och andlöst tills
skymningen sluter sin blick
(Vi fortsätter vår kvinni- och människor-serie; därav siffran 8 i rubriken.)
Aja baja! Driv inte med mig, även om jag är trött och svett och fet efter nästan två heta asfaltsmil på mallorcanska gator. Men jag känner mig vacker! Särskilt mot den här rena, lejongula bakgrunden…
Puss på dig! Och på mig – om du vågar!
Ja ja, jag ser väl att du sitter där och smygfotar från höften. Men jag skiter väl i dig! Jag har viktigare saker för mig. Det är så inspirerande att ta av sig pumpsen och låta den balsamiska medelhavsbrisen svalka tåssebissingarna…
Jo, det kan blott konstateras, att här sitter vi alla med våra tvättade halsar på de allerstädes närvarande pottkanterna, med skäggen (eller motsvarande) i brevlådorna dessutom. Det är den bistra sanningen. Men tänk ändå… Ibland drömmer man sig tillbaka till den underbara tid då en svängom var både möjlig och tänkbar, därest andan föll på…
Vill tipsa om att handhavaren av denna blogg, J.T. Larsson, nyss har hållit ett föredrag betitlat “Om rytmiska läsar- och lyssnarstrategier”, i Senioruniversitetets regi. Ingen live-publik förstås, men föredraget är tillgängligt på Senioruniversitetets i Borås hemsida. Man skulle kunna befara att presentationen tyngdes av tung vetenskaplighet, då ju Larsson har doktorerat i ämnet (diss. Poesi som rörelse i tiden, 1999), men ansatsen är populärvetenskaplig i god mening. Det handlar hur vi skapar mentala rytmiska gestalter när vi lyssnar eller läser text, framför allt poesi, och när vi lyssnar på musik. Många exempel ges, i varierande genrer. Rekommenderas.
För att inte anklagas för ålderism (def.: negativa föreställningar och diskriminering som baseras på en människas ålder; en relativt vanlig form av diskriminering i Sverige idag), så börjar jag med de äldre, med störst visdom och livserfarenhet, fortsätter med dem mitt emellan och avslutar med ungdomar och barn. Många av bilderna är tagna i Bhaktapur, en förort till Kathmandu, som jag besökte i januari 2014. Det var blott drygt ett år före den katastrofala jordbävningen i april 2015, som drabbade Nepal mycket hårt. (Glöm inte att ni kan högerklicka på en bild, och sen välja “Visa bild”, för att se den i större format.)
Vi måste synas på bild, annars har vi inte varit här! Så många gillaknapptryck som möjligt på feijan, vad skulle annars spela roll här i livet? Skulle vi ens finnas annars?
Just precis, vi sitter alla i samma båt. Och det kan vara bra att sitta i en båt, när havet stiger. Många människor i Bangladesh lever sina liv i båtar. Men inte alla, långt ifrån. Och om några decennier lär inte mycket av Bangladesh finnas kvar över ytan.
Fiske med utterhjälp i Sundarban, ett väldigt deltaområde, där bl.a. floden Ganges rinner ut i Indiska Oceanen.
Vår barske skeppare, två besättningsmän och båten de jobbade på och som vi latade oss på några dagar i december 2014.
Fler bilder på människor och båtar i Bangladesh finns på Mina Bilder.
(Handlar alltså om fortsättningen av min kvinni- och människor-serie. Rubriken är ett citat från Hoola Bandoola-låten Dansvisa från anno dazumal.)
Det finns 7,8 miljarder homo sapiens på jorden. Det är en ökning på 212 procent, jämfört med de 2,5 miljarder som bebodde den blå planeten vid mitt födelseår 1950. Det tar bara drygt 4 dagar för oss att bli en miljon fler. Indien med sina 1,3 miljarder invånare är världens näst folkrikaste land, efter Kina (1,4 miljarder). Därför ser det ut så här på indiska tågstationer:
Men var och en av dessa många har precis samma grundläggande känslor och behov som vi .
Om vikten av ett leende:
Den färggrannaste murare jag någonsin sett:
Färgglada julballonger till salu i Kolkata/Calcutta:
Vad tänker hon på?
Kommer ni ihåg den flintskallige Kojak (Telly Savalas) med den ständiga slickepinnen? Ja jo, men då finns det andra slickepinnister som är gulligare:
I jämförelse med det fantastiska mausoleet Taj Mahal är människorna små…
Eller snarare: “(Kvinniskor) och människa”, typ. Eller kanske: “Människa på toppen” – på toppen av Ellmauer Haltspitze i Kaisergebirge (Wilder Kaiser, Tyrolen, Österrike), 2.344 meter över havet.
Första gången jag var på gång att bestiga denna bergstopp var nån gång på sextiotalet. Det sket sig, på grund av ösregn. Sen har jag försökt en 2-3 gånger till under årens lopp, men det har alltid varit något som förhindrat mig att nå toppen; regn, magsjuka, feghet, etc. Men i nådens år 2014 flinade lyckan mig i ansiktet. Det var dåligt väder natten innan; jag låg på min brits i Grutenhütte (1.620 m.ö.h.) och hörde hur regnet oavbrutet smattrade mot plåttaket strax över mig större delen av natten. Och jag tänkte: Nähä, det är kört. IGEN! Jag kommer aldrig upp på den där förbannade toppen. Jag får ge mig och gå ner till Kufstein i morgon bitti igen.
Men så, fram emot morgonen: Som genom ett under höjer sig molnen. Regnet upphör, solglimtar ibland. Jag kunde påbörja betvingandet av de 724 höjdmeter som skilde mig från toppen. Molnen finns där, över och under mig, men de stör inte, tvärtom. Så här såg det ut:
Ren klättring är det inte. Det rörde sig om en s.k. Klettersteig, förberedd för att underlätta för vandraren/klättraren med stegjärn, vajrar, osv. Men det är brant och farligt, definitivt inget för den icke svindel-frie:
Längst upp ligger nysnö (september månad). Här finns en nödskyddsstuga: Babenstuberhütte:
Och jag tvekar inte. Medveten om min otvivelaktiga dumdristighet som får mig att göra det här utan hjälm, utan karbinhake att haka mig fast i vajrarna med, och framför allt: att gå här Ensam! Att snubbla en enda gång kan betyda att störta 1.000 meter mot en säker död, och då spelar det ju i och för sig ingen roll om man är ensam eller inte… Men säg om man bara snubblar och stukar foten… Då är man illa ute. Ingen mobiltäckning här. Men jag bara kör över alla invändningar och går/klättrar vidare. Jag har ju för fan försökt ända sen sextiotalet! Ingenting får hindra mig nu. Och till slut:
Jag har nått toppen och tar en lite ansträngd selfie. Känslorna är starka, skönheten ögonbedövande:
Jag glömmer det aldrig. Och jag är fortfarande förvånad över att jag (normalt en feg pessemyra) kunde visa sådant MOD! Ofattbart… (Fler bilder från samma bragd på Flickr.)
Dvs. han heter Nisse och han bor i Mora. Men han röker hellre cigarrill än åker skidor, som ni kan se. Han befinner sig i Ha Long Bay-området i Vietnam, inte så långt från Hanoi. Jag befinner mig alldeles intill. Det var jag som tog kortet. Vi delade hytt på en turistbåt där i Ha Long Bay, och blev goda vänner.
Lite senare häckade vi i kuststaden Quy Nhon. Det var lågsäsong, får man förmoda, för vi var helt ensamma på en bar alldeles vid stranden mot Sydkinesiska sjön. Vi hade vandrat en bra stund, och tänkte att nu ska vi väl unna oss en riktigt god, törstsläckande och berusande god drink. Vi fick drinklistan till vårt bord. Listan var lång, och vi valde och tvekade länge innan vi bestämde oss. Tyvärr, fick vi veta, just den drinken var slut för tillfället, men kanske någon annan… Ja, vi valde något annat, men fick samma besked: Slut!
Det visade sig till sist att den enda drink som inte var slut var Pina Colada. Ok, varför inte, sa vi, och beställde varsin Pina Colada.
Och så väntade vi… och väntade… och väntade… Efter cirka 20 minuter såg vi ett par grodslukartonåringar anlända med något som misstänkt liknade en systemkasse i handen; vi kunde ana flaskkonturer genom plasten.
Och mycket riktigt, några minuter efter varuleveransen fick vi våra drinkar, gula och vackra och mycket välsmakande. Och inte var det för varmt heller. Och mycket glest med folk; precis som det ska vara, om ni frågar mig. Detta hände sig i december 2013, långt innan några corona-virus ens var påtänkta, så det var inte det. Skönt att slippa dessa ohängda homo sapiensiska invasivier bara. Här sitter jag och fånflinar mot min van gogh-gula drink:
På Bilder hittar ni åtskilligt fler bilder av mänskliga varelser. De flesta är vietnameser, men en och annan svensk kryddar (?) anrättningen. Ni kan ju roa er med att se om ni kan gissa vem som är vem; vietnames eller svensk? (Roligt att dela ut sådana lätta uppgifter; alla har alla rätt och alla blir glada!)
