You do not have to be good.
You do not have to walk on your knees
For a hundred miles through the desert, repenting.
You only have to let the soft animal of your body
love what it loves.
Tell me about despair, yours, and I will tell you mine.
Meanwhile the world goes on.
Meanwhile the sun and the clear pebbles of the rain
are moving across the landscapes,
over the prairies and the deep trees,
the mountains and the rivers.
Meanwhile the wild geese, high in the clean blue air,
are heading home again.
Whoever you are, no matter how lonely,
the world offers itself to your imagination,
calls to you like the wild geese, harsh and exciting —
over and over announcing your place
in the family of things.
poem by Mary Oliver (2004)
Vildgäss
Du måste inte vara god
Du måste inte gå på knäna
i hundra mil genom öknen, ångerfull.
Du måste bara låta din kropps mjuka sinnlighet
älska det det älskar.
Berätta för mig om förtvivlan, din, så ska jag berätta om min.
Under tiden fortgår världen.
Under tiden rör sig solen och regnets klara kiseldroppar
tvärsöver landskapen,
över slätterna och de djupa träden,
bergen och floderna.
Under tiden, högt i den rena blå himlen,
är de vilda gässen på väg hem igen.
Vem du än är, hur ensam du än är,
erbjuder sig världen till din fantasi,
ropar till dig som de vilda gässen, skarpt och eggande –
om och om igen kungörande din plats
i alla tings familj.
min översättning (2026)
Liked this post? Follow this blog to get more.